Som nämnts ovan finns det olika varianter av CWD. Det finns varianter som är klart smittsamma och smittar horisontellt mellan djur via direktkontakt eller via kontaminerad miljö. Infekterade djur börjar efter en tid utsöndra smittsamma prioner i saliv, urin och träck och smittämnet är mycket motståndskraftigt mot fysisk och kemisk påverkan och överlever mycket länge i miljön. Prionerna finns spridda i kroppen och därmed utgör även kadaver en smittkälla. Platser som drar till sig många hjortdjur och där djuren lättare kommer i kontakt med saliv, urin eller träck från andra djur utgör större risk för smittspridning, till exempel utfodringsplatser och saltstenar.
Spridspridning över längre avstånd kan ske genom förflyttning av levande djur, djurprodukter eller utrustning som är kontaminerad.
Det är mycket som fortfarande är okänt, men det finns indikationer på att fallen som påvisats hos äldre älgar och kronhjort eventuellt kan vara spontant uppkomna fall. Om det faktiskt rör sig om spontant uppkomna fall så kan den här varianten förväntas förekomma hos äldre hjortdjur oavsett vilket land de befinner sig i. Den variant som upptäckts på vildren i Norge visar dock upp klara tecken på att vara smittsam och liknar mer den variant av sjukdomen som sedan tidigare beskrivits från Nordamerika, även om varianterna inte är identiska.