Newcastlesjuka

Troligen är samtliga fåglar mottagliga för infektion. Dock orsakar varje givet virus olika grad av sjukdom beroende på vilken fågelart som drabbas. Viruset drabbar såväl tamfågel (tamhöns, kalkon, struts, fasan, vaktlar, duvor med flera) som vilda fåglar. Bland fjäderfän är kycklingar mest känsliga, ankor och gäss minst känsliga.

Inkubationstid: 2-15 dagar.
Inkubationsperioden är vanligtvis 4–6 dagar men kan variera från 2–15 dagar. De kliniska tecknen på newcastlesjuka kan variera avsevärt och påverkas av sådana faktorer som virulens- och vävnadstropism hos virusstammen, art och ålder, immunitetsläge och förekomst av andra sjukdomar hos infekterade fåglar. Man delar in sjukdomen i olika patotyper efter virusets virulens och vävnadsaffinitet. Lentogena stammar är minst sjukdomsframkallande, mesogena stammar moderat sjukdomsframkallande och velogena är de som är mest sjukdomsframkallande. De flesta virus håller sig till de två polerna, de är antingen mycket milda eller kraftigt sjukdomsframkallande. De milda varianterna kan ge symtom som rör respirationsorganen eller mag-tarmkanalen, eller förlöpa symptomfritt. Vid allvarliga sjukdomsfall med velogena stammar ses ofta neurologiska och respiratoriska symtom eller en visceral form med hemorragiska tarmskador. I de senaste utbrotten med newcastlesjuka i Sverige sågs få eller inga direkta sjukdomssymptom på djuren men äggproduktionen påverkades kraftigt. Den stora produktionssänkningen föregicks av en förhöjd andel ägg utan skal, så kallade hinn- eller skinnägg samt ägg med skalfärgsförändringar.

Velogent viscerotropt virus

Sjukdomen uppträder plötsligt och sprids snabbt. Följande kliniska symtom kan ses: uttalad depression, aptitlöshet, mycket markant reduktion i äggproduktionen, ökad andning. Kraftig gröngul diarré är vanlig och leder till snabb uttorkning. Det kan förekomma ödem i huvudet och cyanos i kammen. Fåglar dör som regel inom ett dygn eller två. De fåglar som överlever den initiala fasen utvecklar ofta nervösa symtom. Mortaliteten i känsliga flockar kan överstiga 90 %.

Newcastlesjuka orsakas av Aviärt Paramyxovirus typ 1 (APMV-1) och tillhör familjen Paramyxoviridae. Viruset är ett osegmenterat enkelsträngat RNA-virus utan hölje. Aviära Paramyxovirus indelas i ett antal serogrupper där newcastlesjuka orsakas av Paramyxovirus typ 1. APMV-1 uppvisar ett viss antigent släktskap med andra serogrupper och framförallt APMV-3, ett virus som påvisats i Sverige hos burhållna finkar. Det virus som orsakar newcastlesjuka varierar kraftigt gällande virulens och vilken typ av vävnad som angrips. Virusstammarna klassificeras som velogena (mycket virulent), mesogena (måttligt virulent) eller lentogena (lågvirulent). Dessa benämningar baseras på standardiserade försök avseende hur snabbt kycklingar eller embryonerade ägg dör efter inokulation.

Det finns vissa mesogena eller lentogena stammar som är särskilt anpassade till duvor och som cirkulerar bland duvor. De benämns ofta som pPMV-1 (pigeon Paramyxovirus-1) och de kan orsaka sjukdom hos fjäderfä.

Aviärt Avulavirus inaktiveras snabbt i värme, av lösningsmedel samt vid höga och låga pH. Det inaktiveras i direkt solljus inom 30 minuter men kan i svalt väder överleva i gödsel i flera månader.

Eftersom diagnostiken fortlöpande utvecklas är det angeläget att SVA alltid kontaktas för att få aktuell information om provtagning och undersökningsmaterial.

Diagnosen newcastlesjuka finns definierad i OIE:s manual samt i bekämpningsdirektivet. För att klassas som newcastlesjuka måste Aviärt paramyxovirus –1 isoleras och vara av högpatogen typ. Patogeniciteten kan bestämmas genom att patogenitetsindex (ICPI) tas fram genom inokulation av framodlat virus på embryonerade ägg eller genom molekylärbiologiska metoder där delar av virusgenomet sekvenseras.

Idag används så gott som alltid PCR-analys för att ställa diagnos genom att detektera virusgenom. Enligt EU-direktiv 92/66/EEG måste egentligen virus odlas fram och dess ICPI bestämmas genom patogenitetstest, men på senare år har även molekylärbiologiska metoder godkänts som diagnostisk test. Odling av virus och patogenitetstest kan ta flera veckor.

För påvisande av virus eller virusarvsmassa tas organprov ut från fåglar inskickade för obduktion. Svabbar från näbb och kloak kan också användas för PCR-diagnostik av levande fåglar.

Läs om Newcastle i OIE:s manual:

OIE:s manual Länk till annan webbplats.

Bekämpningsdirektivet EU-direktiv 92/66/EEG

Följande sjukdomar måste beaktas som differentialdiagnoser:

• Aviär influensa (AI)
• Infektiös laryngotrakeit (ILT)
• Infektiös bronkit (IB)
• Fågelkolera
• Psittakos
• Mykoplasmainfektion
• Skötselbetingade fel som lett till brist på vatten, luft, foder och dylikt
• Botulism

Aviär influensa (AI)

Utvecklingen av en infektion med Aviärt Avulavirus-1 (AAvV-1) varierar mellan olika fågelarter och virusstammar. Vissa virusstammar infekterar främst mag-tarmkanalen, medan andra påverkar respirationsorganen i första hand. Neurologiska symptom tillstöter ofta något senare i sjukdomsförloppet. Viruset skadar även cellerna i kärlen, vilket resulterar i blödningar.

De makroskopiska förändringarna kan variera. Vid velogen viscerotrop infektion är de mest uttalade förändringarna blödningar och nekroser i cekaltonsiller och mjälte samt blödningar i körtelmagens slemhinna. Petekiella blödningar kan ofta påvisas i andra inre organ. Vid andra former kan akut laryngit och trakeit ses. Luftsäcksväggarna är förtjockade och missfärgade. Vid lentogen infektion är förändringarna minimala. Histologiskt är förändringar i hjärnan av diagnostiskt värde. Man kan påvisa neuronal degeneration, glios, perivaskulära lymfocytinfiltrationer och mycket karaktäristisk hypoplasi av endotelet i blodkärlen. Nekros i endotelial vävnad, trombosödem och blödningar kan påvisas i alla organ. Det kan förekomma uttalade ödem i mukosan i näshåla och trakea, i lungorna och luftsäckarna.

Newcastlesjuka är mycket smittsam och kan orsaka explosiva utbrott. Utbrotten kan dock variera i karaktär.

Infektionen överförs framförallt via direktkontakt med sjuka fåglar eller fåglar med subklinisk infektion. Viruset förekommer ofta i den vilda populationen och kan överföras till tamfåglar via direkt eller indirekt kontakt. Virus utsöndras i faeces och utandningsluft. Indirekta spridningsvägar kan vara via föremål som kläder, fågelboxar, kontaminerat foder, lastbilar, damm, fjädrar eller annan utrustning. Handel med daggamla kycklingar och frysta slaktkroppar kan också vara en källa till internationell smittspridning. Fåglar kan infekteras både genom inhalation av aerosoler eller per oralt. Vindburen överföring har påvisats på avstånd över 60 meter. Burfåglar och vilda fåglar har spelat en viktig roll vid spridning av newcastlesjuka, särskilt velogen viscerotrop newcastlesjuka. Viktiga reservoarer för smittämnet förekommer hos psittacina och andra vilda fåglar i Sydostasien och Sydamerika. Psittacina fåglar kan utsöndra virus i faeces mer än ett år efter att de tillfrisknat efter sjukdom.

Vid misstanke om newcastlesjuka är det viktigt att snabbt förhindra vidare smittspridning genom att stoppa samtliga direkta och indirekta kontakter med andra fjäderfän, eftersom sjukdomen är mycket smittsam. Berörda myndigheter måste kontaktas för att utreda misstanken, och om misstanken konfirmeras, påbörja bekämpningen.

Inom EU styrs bekämpningen av newcastlesjuka av ett bekämpningsdirektiv (92/66/EG). I det framgår vilka åtgärder som ska införas i drabbade besättningar, misstänkta besättningar, vilka restriktioner som ska genomföras i olika upprättade restriktionsområden samt hur sanering etcetera ska genomföras. Newcastlesjuka bekämpas genom att samtliga djur i smittade flockar avlivas (så kallad stamping-out) samt genom att restriktioner gällande förflyttningar av fjäderfän och deras produkter införs i särskilda restriktionsområden.

Inom EU vaccinerar de flesta länder mot newcastlesjuka. I alla EU-länder inklusive Sverige vaccineras tävlande brevduvor och utställningsduvor mot den särskilda duvvarianten PPMV-1.

Från 2026 ska avels- och värphöns som kläcks på kläckeri i Sverige vaccineras mot newcastlesjuka. För anläggningar med fler än 200 avels- eller värphöns är det obligatoriskt att sätta in vaccinerade djur vid ordinarie besättningsrotation. Vaccination av tamduvor är fortsatt tillåtet, medan det inte är tillåtet att vaccinera andra grupper än de som nämns ovan.

Från och med 10 mars 2028 blir det obligatoriskt att vaccinera även andra grupper av fjäderfän och fåglar i fångenskap. Då blir det även tillåtet att vaccinera för övriga.

Hönshälsokontrollprogrammet (94/327/EEC).

Bekämpningsdirektiv för Newcastle (92/66/EG).

Newcastlesjuka är inte en zoonos men rapporter om milda symptom i form av konjunktivit hos människa har rapporterats, till följt av nära kontakt med infekterade fåglar.

Newcastlesjuka påvisades första gången 1926 och sedan dess har det förekommit ett antal stora pandemier.