Rift Valley fever är en insektsburen zoonotisk virussjukdom som har fått sitt namn efter den kenyanska plats där den först beskrevs 1931. Sjukdomen drabbar främst får, getter och nötkreatur, men även vissa gnagare och vilda idisslare kan smittas. Människor är också mycket mottagliga för smittämnet.
Sjukdomen förekommer i Afrika och Mellanöstern och har aldrig påvisats i Sverige. Symtombilden är diffus med feber, påverkat allmäntillstånd, salivation, nosflöde och aborter. Dödligheten bland unga djur är hög, och ibland hinner man hos dessa inte observera några symtom. Människa får influensaliknande symtom och dödligheten är vanligen låg. Mer om Rift Valley feber på människa finns att läsa hos Folkhälsomyndigheten.
Rift Valley fever orsakas av ett bunyavirus. Smittämnet överförs via blodsugande myggor men kan också smitta direkt mellan djur och från moderdjur till foster under dräktigheten. Sekret, blod, mjölk och vävnader från infekterade djur kan innehålla smittämne, som kan överleva flera månader i miljön. Diagnosen ställs genom att isolera virus från organprover eller genom påvisande av antikroppar i blod.
Rift Valley Fever lyder under epizootilagen. Om man misstänker att ett djur drabbats av sjukdomen måste man genast tillkalla veterinär. Till dess att en veterinär tar sig an fallet måste man själv göra allt man kan för att förhindra smittspridning. Detta innebär att man tar in djuret inomhus tillsammans med övriga djur i flocken och försöker skydda dem från myggbett (stäng fönster och dörrar eller sätt för myggnät). Man får absolut inte förflytta djur som kan ha smittats till någon annan stallbyggnad eller besättning. I veterinära författningshandboken kan du läsa mer om den lagstiftning som gäller vid epizootisjukdomar.