Alla nötkreatur är känsliga för infektionen, oavsett ålder och ras. Det är möjligt att vilda idisslare kan fungera som reservoarer för BHV-1 då antikroppar mot virus har påvisats hos flera vilda idisslararter. Det är ännu inte klarlagt varför vissa virusstammar främst angriper respirationsvägarna, medan andra ffa ger upphov till den genitala formen av infektionen. Historiskt anser man att IPV infördes till Nordamerika och där gav upphov till den genitala formen. Men vid introduktion i de täta populationer som feedlot-systemen ger upphov till passerade virus snabbt genom många värddjur och därmed adapterades virus till respirationstrakten.
Den respiratoriska formen av sjukdomen sprids främst genom nossekret och upphostade droplets men även genom direktkontakt, medan den genitala formen främst sprids via betäckning och infekterad sperma. Sjukdomen kan även spridas med infekterad sperma. Virus kan kvarstanna latent hos naturligt infekterade djur under djurets återstående livstid. En reaktivering kan inträffa om djuret stressas eller behandlas med stora doser kortison. Ett infekterat eller seropositivt djur måste alltså betraktas som potentiellt smittförande under djurets hela livstid.