INKUBATIONSTID: 1-14 dagar.
Inkubationstiden är vanligen mellan 2 och 5 dagar, men kan vara så kort som 24 timmar eller så lång som 14 dagar enligt OIE. Symtombild och uppträdande i en besättning skiljer sig något mellan djurslagen (se beskrivning under respektive djurslag).
Den faktiska inkubationstiden i det enskilda fallet kan beräknas utifrån åldersbestämning av de äldsta lesionerna som noteras i besättningen. Åldersbestämningen görs utifrån utseendet på de blåsor som noteras och är oerhört viktigt vid smittspårning av ingående och utgående kontakter.
Lesionernas utveckling över tid:
Akuta symtom
Akuta symtom på MK är feber, minskad eller upphörd mjölkproduktion, salivering, nedsatt aptit och slöhet.
Bildkälla: FAO / Univ. Pretoria: J.A.W. Coetzer; R.C. Tustin; G. R. Thomson
Nötkreatur
Hos nötkreatur debuterar sjukdomen med feber på över 40°C, slöhet, inappetens och plötsligt upphörd mjölkproduktion. Blåsor utvecklas inom några timmar upp till ett dygn, företrädesvis på tungans översida, tandplattan, läppar samt mellan klövar, runt kronranden, i ballregionen och på spenarna.
Mule, näsborrar och vulva kan också angripas. Vesiklerna är till en början små, 1–2 cm i diameter, men växer snabbt och kan sammansmälta till att täcka stora ytor av tunga och övrig munslemhinna. De innehåller en halmfärgad vätska och epitelet som täcker lesionen är vitaktigt.
Då blåsorna inom något dygn brister ses rödaktiga erosioner/ulcera, omgivna av rester av det nekrotiska epitelet. Feber och tecken på smärta är mest markerat innan blåsorna rupturerar. Djuren äter inte, står och gapar, rör på underkäken och saliverar kopiöst, vilket framkallar ett karakteristiskt smackande ljud.
I tidiga stadier är djuren ömfotade och ovilliga att röra sig. De markerar sitt obehag då och då genom att sträcka ut och skaka på benet. De blir senare allt mer halta och kan i grava fall bli liggande.
Djuren tappar mycket snabbt kondition och stannar i tillväxten. Aborter och infertilitet hör också till bilden. De stora såren som uppstår sekundärinfekteras ofta, nekrobacillos och mastit är vanliga följder. Konvalescensen kan vara mycket utdragen och mjölkproduktionen förblir ofta nedsatt under resten av säsongen. Andra följder kan vara kroniska klövlidanden. Endokrina störningar och kroniska diarrétillstånd är mindre vanliga följder.
Mortaliteten vid mul- och klövsjuka är vanligen mindre än 5 %. Hos unga djur kan dock en form med plötsliga dödsfall till följd av myokardit förlöpa med en mortalitet så hög som 50 %. Hos dessa djur utvecklas inga vesikler.
Gris
Sjukdomen hos grisar är ofta mildare och upptäcks vanligen som plötsligt insättande hälta hos flera djur i besättningen. Djur som hålls på hårt underlag visar ofta påtagliga smärtyttringar och är ovilliga att resa sig. Feber och inappetens hör till bilden. Blåsor ses i ballområdet, längs kronranden och interdigitalt. I grava fall kan vesiklerna följa hela kronranden med hornkapselavlossning som följd. Lesioner på tryne och tunga kan ses men är inte vanligt. Suggor får ofta blåsor på spenarna. Dräktiga djur kan abortera. Dödligheten bland spädgrisar kan vara hög, med plötsliga dödsfall utan föregående symtom.
Smärta från klövar
Hos gris är skador i klövspalten och kronranden vanligare än skador i munslemhinnan. För att minska smärtan avlastas gärna klövarna genom att grisen står på karpus.
Bildkälla: FAO / Master file – Mexico-US Commission for the Prevention of FMD
Får och get
Även hos får och getter är sjukdomen ofta mildare än hos nöt. Akut, plötsligt insättande hälta kan vara det enda tecknet på sjukdom i flocken. Blåsor uppträder främst i kronrand och mellan klövarna (dessa kan vara svåra att upptäcka och kräver noggrann undersökning), mera sällan på tunga och tandplatta. Sekundärinfektioner är mycket vanligt. Hos lamm, liksom hos kalvar, ses ibland hög dödlighet på grund av hjärtaffektion.