Brucellos (syn. undulantfeber, maltafeber) är en klassisk zoonos. Den uppmärksammades första gången på Malta av brittiska militärläkare under Krimkriget på 1850-talet. Årligen smittas ungefär tio svenskar av brucellos, med ett enda undantag har det rört sig om klarlagd utlandssmitta. Vanliga smittvägar och riskgrupper varierar något mellan species. För samtliga Brucella spp. gäller att risken för laboratoriesmitta är mycket stor. Det är därför av största vikt att alla prover som kan misstänkas innehålla sådan smitta hanteras på s.k. risklaboratorier och av utbildad personal (arbetarskyddsstyrelsens skyddsklass 3).
B. melitensis
Vanligaste smittkällan är opastöriserad getmjölk eller mjölkprodukter gjord på sådan, men även kontakt med sekret från infekterade getter och får.
B. abortus
Opastöriserad komjölk och dessertostar tillverkade av sådan är den vanligaste smittkällan. I opastöriserade mjölkprodukter som kylförvaras kan levande bakterier kvarstå i upp till ett halvår. Kokning avdödar bakterien.
Veterinärer anses särskilt utsatta för smitta då de oftare än någon annan kommer i kontakt med infekterat material, t.ex. i samband med förlossningshjälp samt avlossande av efterbördar. Småsår på händer och armar utgör i detta sammanhang oftast infektionsporten men bakterien kan även penetrera intakt hud. Ett annat riskmoment för just veterinärer är vaccination med levande vaccin.
B. suis
Hos grisar återfinns infektionsämnet i flera av kroppens organ. Eftersom bakterierna hos grisar sprids i stora delar av kroppen, kan otillräckligt värmebehandlat kött vara en smittväg. Slakteriarbetare är särskilt utsatta för smitta liksom personer sysselsatta i infekterade svinstallar.
B. canis
Denna typ av brucellos är ovanlig hos människa. Infektioner hos laboratoriepersonal, djurskötare och djurägare har rapporterats.
Se mer om Brucellos hos Folkhälsomyndigheten