Förorenad jord och direktkontakt med kroppsvätskor och vävnader från djurkadaver är de vanligaste smittkällorna för mjältbrand. Smittämnet anses inte spridas vid direktkontakt mellan djur men kan bland annat spridas med vatten och med flugor och andra insekter. Bakterien kan inte penetrera intakt hud. Gräsätande djur smittas antagligen vanligtvis under betesgång genom intag av sporer vid bete. Grisar och köttätande djur kan smittas om de utfodras med kött från, eller tillåts äta av, kadaver från djur som dött i mjältbrand. Det finns fortfarande faktorer som är okända vad gäller smittspridningen.
Kraftiga regn- eller torrperioder som medför förändringar i markens ytskikt gör att begravda sporer, t.ex. från mjältbrandsgravar, kan ansamlas vid ytan där betesdjur kan komma åt dem.
Fodersmitta har också förekommit. Otillräckligt steriliserat kött- eller benmjöl liksom vegetabiliska proteintillskott som jordnötsmjöl kan innehålla sporer. En epizooti i Sverige 1956–57 orsakades av importerat köttmjöl. Fåglar och rävar kan också sprida infektionen genom kontakt med infekterad gödsel eller genom att släpa iväg delar av kadavret.