Epidemiologi

På grund av den långa inkubationstiden och sjukdomens kroniska karaktär sprids tuberkulos vanligen långsamt inom en djurpopulation. Det infekterade djuret utgör den huvudsakliga smittkällan. Beroende på granulomens lokalisation kan bakterier utsöndras via utandningsluft, saliv, faeces, mjölk, urin, flytningar från vagina och uterus samt via exsudat från rupturerade, perifera lymfknutor. Djur smittas vanligen aerogent eller oralt. Aerogen smitta anses vara den främsta smittvägen för nötkreatur. I vissa fall har man dock kunnat påvisa att dricksvatten kontaminerat med mykobakterier utgjort smittkällan. Kalvar smittas framförallt genom att dricka infekterad mjölk. Smittan sprids långsammare inom djurgrupper som vistas ute på bete än hos djur på stall.

Får har tidigare ansetts vara relativt resistenta mot sjukdomen, men på 1990-talet har tuberkulos påvisats hos får bl.a. på Nya Zeeland och i Spanien. Det finns många exempel på att bovin tuberkulos kan etableras i den vilda faunan. På Irland och i Storbritannien utgör grävling en viktig reservoar för smittan, liksom possum på Nya Zeeland, vildsvin i Italien och Spanien samt vild hjort i USA och Spanien. Förekomst av viltreservoarer komplicerar epidemiologin och försvårar kontrollen av sjukdomen.
Hos hjort sker smittspridningen aerogent eller via kontaminerat foder. I små hägn med täta djurbestånd kan tuberkulos spridas relativt snabbt medan smittspridningen förefaller vara långsam i stora hägn med extensiv produktion såsom jakthägn, vilket är vanligast i Sverige.

Tuberkulos orsakad av M. bovis och M. tuberculosis är en viktig zoonos. Vid misstanke om tuberkulos måste alltid de humanmedicinska aspekterna beaktas.

Comments are closed.