Populärvetenskaplig sammanfattning

horse

Tuberkulos är en kronisk sjukdom som karaktäriseras av granulombildning i lymfknutor och inre organ. Tuberkulos orsakas av mykobakterier. Flertalet däggdjur, inklusive människa, är mottagliga för sjukdomen. Tuberkulos förekommer i hela världen. Bovin tuberkulos hos nötkreatur är ett växande problem i många länder, både inom och utanför EU. Inom EU pågår kontrollprogram i många drabbade länder. Det senaste fallet hos nöt i Sverige påvisades 1978 och livsmedelsproducerande tamdjur är idag fria från tuberkulos. De övriga nordiska länderna har ett liknande läge. Dock har bovin tuberkulos påvisats hos hägnad hjort i både Sverige och Danmark på 90-talet. Åtgärder har vidtagits och svenska hjorthägn är i dag fria från sjukdomen. Under senare år har human tuberkulos påvisats hos svenska djurparkselefanter och giraffer.

Vid långt framskriden sjukdom ses avmagring och nedsatt allmäntillstånd. Infektionen ger upphov till bölder och granulom som främst sitter i lymfknutor. Om smittan skett via inandning ses gradvis insättande symtom från luftvägarna med hosta och ansträngd andning. Lokalisering till mag-tarmkanalen kan ge tryck på inre organ med varierande symtom, exempelvis svullen buk. Hos vissa djurarter svullnar svalglymfknutorna så att de syns utifrån och vid bölder i juvret kan dessa kännas utanpå. Eftersom symtomen är så diffusa och inkubationstiden är lång, ibland flera år, upptäcks tuberkulos hos djur vanligen inte förrän djuret slaktats eller dött och obducerats. Man kan då se varierande grad av bölder i lymfknutor och organ. Information om symtom hos människor finns hos Folkhälsomyndigheten

 Tuberkulos orsakas av mykobakterier, huvudsakligen Mycobacterium bovis (s.k. bovin tuberkulos) och Mycobacterium tuberculosis (s.k. human tuberkulos). Den “humana” arten, M. tuberculosis, är en zoonos och kan infektera andra däggdjur, t.ex. apor, elefant, hund och katt. Nötboskapens tuberkulos, så kallad bovin tuberkulos, är också en zoonos som kan överföras mellan människa och flera andra däggdjur. Djur som smittas får i sig bakterierna via inandningsluften eller via munnen. Smittämnet kan finnas i upphostningar, snor, saliv, mjölk och avföring från infekterade djur, vilket kan förorsaka luftspridning genom att mikroskopiskt små droppar “skvätter”, men också förorena vattenkoppar, fodertråg, betesmark m.m. med smittämne. Tuberkulosbakterierna kan överleva länge (år) i miljön och är svåra att avdöda med desinfektionsmedel. Kokning, stekning eller pastörisering avdödar dock smittämnet. För att förhindra smitta från djur till människa finns en statlig kontroll (köttbesiktning) vid slakt av alla nötkreatur och andra djurslag som t.ex. hägnad hjort. Dessutom pastöriseras all mjölk. Kontroll sker också vid import av nötkreatur och andra djur. För att säkerställa diagnosen vid tuberkulos utförs bakteriologisk diagnostik (mikroskopi, PCR och odling). Odling är känsligast men odlingssvar tar upp till 12 veckor.

Tuberkulos lyder under epizootilagen. Om man misstänker att ett djur drabbats av sjukdomen måste man genast tillkalla veterinär. Tills dess att en veterinär tar sig an fallet måste man själv göra allt man kan för att förhindra smittspridning. Detta innebär att hålla det misstänkta djuret isolerat från andra djur (ta in det om det är ute på bete). Man får absolut inte förflytta djur som kan ha smittats till något annat djurstall. Människor som misstänks ha smittats av tuberkulos bör kontakta läkare. I veterinära författningshandboken kan du läsa mer om den lagstiftning som gäller vid epizootisjukdomar.

Comments are closed.