Paratuberkulos är en kronisk tarminfektion hos idisslare. Sjukdomen som också kallas Johne’s disease drabbar framförallt idisslare, men även vissa andra djur kan infekteras, till exempel kanin. Smittämnet förekommer i praktiskt taget hela världen och i många länder är det mycket vanligt. Sverige har med internationella mått en världsunikt låg förekomst av smittan. Ett frivilligt kontrollprogram för avelsbesättningar med köttrasnöt inleddes 1998 (se länk ovan). Sjukdomen har aldrig hittats i svenska mjölkbesättningar och inte heller på får eller get i Sverige. I Norge finns paratuberkulos hos get och i Danmark främst hos nötkreatur.
Symtomen är långsamt insättande. Först ses avmagring, ibland följt av minskad mjölkproduktion, och så småningom kan djuren få diarré. Paratuberkulos ger inte feber. Sjukdomsförloppet kan vara utdraget men leder slutligen till döden. Infektion utan synliga symtom är vanligt och vanligen ses kliniska symtom endast hos enstaka djur med långt framskriden sjukdom i en smittad besättning.
Paratuberkulos orsakas av bakterien Mycobacterium avium spp paratuberculosis. Infekterade djur utsöndrar periodvis bakterierna i avföringen och smittspridning till andra djur sker främst genom att dessa kommer i kontakt med smittad gödsel eller gödselförorenat material. Infektion sker via munnen. Kalvar, lamm och killingar med smittade mödrar kan få i sig smittan då de diar, eftersom bakterier från gödsel lätt hamnar på juvret. Bakterierna kan även utsöndras i mjölken hos ett infekterat djur. Bakterierna är mycket motståndskraftiga och överlever länge i miljön. För att ställa diagnos kan man odla bakterien på träck från det sjuka djuret eller påvisa bakteriegenom med PCR-teknik. Analysmetoderna kan även användas på vävnadsprover från slakt eller obduktion. I länder där sjukdomen är vanlig använder man även serologiska metoder för påvisande av antikroppar.
Paratuberkulos lyder under epizootilagen. Om man misstänker att ett djur drabbats av sjukdomen måste man genast tillkalla veterinär. Tills dess att en veterinär tar sig an fallet måste man själv göra allt man kan för att förhindra smittspridning. Detta innebär att hålla det misstänkta djuret isolerat från andra djur (ta in det om det är ute på bete). Man får absolut inte förflytta djur som kan ha smittats till något annat djurstall. I veterinära författningshandboken kan du läsa mer om den lagstiftning som gäller vid epizootisjukdomar.