Bluetongue beskrevs första gången av Hutcheon, 1881, som en epizootisk katarralfeber på Merinofår i Sydafrika. Sitt namn fick sjukdomen 1905 av Spreull. Theiler föreslog 1906 att det var ett virus som orsakade bluetongue och 1908 utvecklade han ett första vaccin. På grund av de årstidsbundna utbrotten hade man länge misstänkt att en insektsvektor låg bakom spridningen av sjukdomen, men det var först 1944 (konfirmerat 1963) som Culicoides-arter föreslogs sprida bluetongue.
Fram tills börja på 2000-talet förekom bluetongue främst i delar av Afrika men även i Mellanöstern, Indien, USA, Mexico och Mellanamerika. Viruscirkulation förekom utan påvisbara kliniska symtom i ytterligare en rad områden som norra Australien, Sydostasien och Sydamerika.
Under 2006 spred sig Bluetongue serotyp 8 över delar av Europa. I september 2008 konstaterades Bluetongue för första gången i Sverige och efter en omfattande vaccinationskampanj kunde landet åter förklaras fritt i slutet av 2010.