Svidknott
Bluetongue överförs av svidknott (genus Culicoides) som kan vara aktiva både inom- och utomhus
Bildkälla: FAOs /University of Pretoria
Bluetonguevirus överförs med vissa arter av svidknott (genus Culicoides). Tidigare har sjukdomen framförallt förekommit i tropiska och subtropiska områden där den mest effektiva vektorn Culiciodes imicola förekommer, men på senare år har den spridits även utanför det traditionella utbredningsområdet och även andra Culicoides-arter har visat sig kunna upprätthålla infektionscykeln.
Temperatur och fuktighet har avgörande påverkan på svidknottens livscykel samt förmåga att replikera virus och fungera som kompetenta smittspridare.
.
Även extremt hög djurtäthet med många djurförflyttningar tycks vara bidragande faktorer i senare års spridning av sjukdomen i Europa.
Direkt överföring mellan djur tycks inte förekomma. Förekomst av bluetonguevirus i sperma har beskrivits från äldre tjurar som infekterats med laboratorieadapterade virusstammar, i övrigt anses sperma inte vara orsak till smittspridning i samband med betäckning eller seminering, såvida sperman inte kontaminerats med blod från viremiska handjur. Hos dräktiga djur passerar virus placenta och infekterar fostret. Virus finns även i urin och blod.
Olika teorier om sjukdomens reservoar har framlagts. I tempererade områden är någon form av ”övervintring” nödvändig, då vektorn inte övervintrar i sitt blodsugande (och därmed smittspridande) stadium. Troligen är nötkreatur de ur praktisk synpunkt viktigaste bärarna, även om vilda idisslare kan komma ifråga.