Bluetongue (blåtunga) är en allvarlig virussjukdom som drabbar tama och vilda idisslare samt kameldjur. Sjukdomen sprids via blodsugande svidknott. Bluetongue kan inte drabba människor. Bluetongue förekommer främst i Afrika, Mellanöstern, Nordamerika och Medelhavsområdet. År 2006 spreds sjukdomen för första gången till Nordeuropa och 2008 även till Sverige. Efter en omfattande vaccinationskampanj kunde landet åter förklaras fritt i slutet av 2010. Ett flertal serotyper av bluetonguevirus cirkulerar i medelhavsområdet och serotyp 4 spreds under 2014/2015 över östra delarna av Europa. I Frankrike pågår sedan hösten 2015 ett utbrott av serotyp 8.
Alla djur som smittas blir inte sjuka och graden av symptom varierar från lindriga symptom till allvarlig sjukdom och död. Förutom feber ses svullnad och rodnad i slemhinnorna i munhåla och näshåla. Djuren saliverar och har nosflöde. Svullnad kan också ses kring nos, öron och ibland hela huvudet. Svullnader kring huvudet ge upphov till cirkulationsstopp i tungan, som blir blå. Detta är dock ganska ovanligt, även om det gett sjukdomen dess namn. Senare bildas sår runt nos, i mun och i klövrand vilket gör att djuret får svårt att äta och uppvisar hälta. Allvarliga symptom är vanligast hos får. Nötkreatur får vanligen mildare symtom med salivation, nos- och tårflöde.
Bluetongue orsakas av orbivirus. Det finns hittills ett 25-tal kända varianter (serotyper) av bluetonguevirus påvisade i olika delar av världen. De olika varianterna uppvisar sinsemellan stor variation i sjukdomsframkallande förmåga. Viruset som orsakar bluetongue smittar via vissa arter av svidknott (Culicoides). Infekterade djur smittar inte vid direktkontakt men de har virus i blod, vävnader och kroppsvätskor. Det krävs vanligen blodsugande svidknott för att smittan ska spridas till andra djur. Djur som blir infekterade under dräktigheten kan föra över viruset till sitt foster. Avkomman kan då födas som smittbärare. Bluetongue kan också spridas genom sperma eller genom att till exempel samma kanyl används till flera olika djur. De svidknott som sprider sjukdomen finns i Sverige, och erfarenheterna från utbrotten 2008 visade att de kan föra smittan vidare under svenska förhållanden. Temperatur och fuktighet har dock stor påverkan på hur effektivt svidknotten kan fungera som smittspridare. Nya djur kan endast infekteras och insjukna då vektorn är aktiv, dvs. under sommarhalvåret. Svidknotten kan inte flyga långt på egen hand, men de kan färdas mycket långa sträckor med vinden. På detta sätt kan sjukdomen spridas från ett område till ett annat. Ett annat sätt att sprida sjukdomen är att infekterade djur flyttas när de befinner sig i en fas av sjukdomen då de har virus i blodet. Om sådana djur flyttas till en plats där det finns svidknott som kan sprida smittan vidare kan sjukdomen etableras i ett nytt område. För virusisolering eller påvisande av virusgenom med PCR-teknik tas blodprov från sjuka djur. I senare stadium av sjukdomen kan antikroppar påvisas i serum.
Bluetongue lyder under epizootilagen och djurägare som misstänker utbrott av sjukdomen ska kontakta veterinär. Tills dess att en veterinär tar sig an fallet måste man själv göra allt man kan för att förhindra smittspridning. Detta innebär att man om möjligt tar in djuret inomhus tillsammans med eventuella andra djur i flocken och försöker skydda dem från knottbett (stäng dörrar och fönster eller sätt insektsnät för). Veterinär som misstänker utbrott av bluetongue ska kontakta Jordbruksverket och länsveterinären i aktuellt län angående vidare åtgärder och provtagning. I veterinära författningshandboken kan du läsa mer om den lagstiftning som gäller vid epizootisjukdomar.
Om blåtunga på EUs webportal