Eftersom diagnostiken fortlöpande utvecklas är det angeläget att SVA alltid kontaktas för att få aktuell information om provtagning och undersökningsmaterial.
För påvisande av virus eller virusarvsmassa kan organprover tas ut från fåglar inskickade för obduktion. Svabbar från trachea och kloak (eller faeces), från både levande och döda fåglar kan också användas för påvisande av virus eller virusarvsmassa.
Idag används så gott som alltid PCR-analys för att ställa diagnos genom att detektera virusarvsmassa. Ofta sker analysen i flera steg för att först bestämma om det rör sig om influensavirus och därefter om viruset är av H5 eller H7-typ, för att sedan sekvenseras. Neuramidastyp kan också bestämmas. Tidigare måste virus odlas fram, genom inokulation på embryonerade hönsägg. Därefter utfördes patogenisitetstest och hela processen kunde ta flera veckor.
För att klassas som högpatogen måste viruset ha särskilda egenskaper vad gäller dess sjukdomsframkallande förmåga. Den kan bestämmas genom att patogenitetsindex (IVPI) tas fram hos ett framodlat virus eller genom molekylärbiologiska metoder(sekvensering av klyvningsstället på H-genen).
Om symptom har pågått i mer än en vecka kan det vara aktuellt att ta blodprover för serologisk undersökning, med ELISA-metod. Man kan inte bestämma virusets sjukdomsframkallande förmåga genom att detektera antikroppar. I smittspårning tillbaka i tiden kan provtagning för antikroppar ge värdefull information. I anslutning till att antikroppar utvecklas brukar det blir svårare att detektera virus från de infekterade djuren.
Diagnosen aviär influensa finns definierad i OIEs manual samt i EU-direktivet.
Epizootihandboken (SJV) Kap 18 Provtagning, provtransport och epizootiutrustning