Hos nötkreatur debuterar sjukdomen med feber på över 40°C, slöhet, inappetens och plötsligt upphörd mjölkproduktion. Blåsor utvecklas inom några timmar upp till ett dygn, företrädesvis på tungans översida, tandplattan, läppar samt mellan klövar, runt kronranden, i ballregionen och på spenarna.

Mule, näsborrar och vulva kan också angripas. Vesiklerna är till en början små, 1–2 cm i diameter, men växer snabbt och kan sammansmälta till att täcka stora ytor av tunga och övrig munslemhinna. De innehåller en halmfärgad vätska och epitelet som täcker lesionen är vitaktigt.

Då blåsorna inom något dygn brister ses rödaktiga erosioner/ulcera, omgivna av rester av det nekrotiska epitelet. Feber och tecken på smärta är mest markerat innan blåsorna rupturerar. Djuren äter inte, står och gapar, rör på underkäken och saliverar kopiöst, vilket framkallar ett karakteristiskt smackande ljud.

I tidiga stadier är djuren ömfotade och ovilliga att röra sig. De markerar sitt obehag då och då genom att sträcka ut och skaka på benet. De blir senare allt mer halta och kan i grava fall bli liggande.

Djuren tappar mycket snabbt kondition och stannar i tillväxten. Aborter och infertilitet hör också till bilden. De stora såren som uppstår sekundärinfekteras ofta, nekrobacillos och mastit är vanliga följder. Konvalescensen kan vara mycket utdragen och mjölkproduktionen förblir ofta nedsatt under resten av säsongen. Andra följder kan vara kroniska klövlidanden. Endokrina störningar och kroniska diarrétillstånd är mindre vanliga följder.

Mortaliteten vid mul- och klövsjuka är vanligen mindre än 5 %. Hos unga djur kan dock en form med plötsliga dödsfall till följd av myokardskada förlöpa med en mortalitet så hög som 50 %. Hos dessa djur utvecklas inga vesikler.

DEFRA (Jordbruksministeriet, Storbritannien)