Mul- och klövsjuka orsakas av ett picornavirus. Det finns sju olika så kallade serotyper av mul- och klövsjukevirus. Sjukdomen drabbar klövbärande djur, och flertalet såväl tama som vilda arter är mottagliga. Dessutom kan elefant, igelkott och flera gnagararter infekteras.

Infektion hos människa finns rapporterat men är ovanligt. Dock kan människor härbärgera virus i svalget (utan att vara sjuka) i över ett dygn. Det bör observeras att den sjukdom hos människa som ibland kallas hand- fot och munsjuka (korrekt svensk namn: höstblåsor) inte har något med mul- och klövsjukevirus att göra.

Nötkreatur får feber och slutar att äta och producera mjölk. Inom ett dygn från symtomens början utvecklas smärtande blåsor i munslemhinna, i klövrand och mellan klövarna samt ibland på spenarna, vilket gör att djuren saliverar rikligt, vägrar äta och blir halta. Hos svin är symtomen lite otydligare men består av feber, matvägran och hälta på grund av blåsbildning främst i klövregionen. Får och getter får mycket diffusa symtom och vanligen är hälta det enda som ses. Förändringar i klövrand och klövspalt kan ses men är mycket svåra att upptäcka på dessa djurslag.

Mul- och klövsjuka är oerhört smittsamt. Smittämnet kan spridas via luft över flera kilometer. Transportfordon, redskap och människor som fått viruset på kläderna kan också bidra till att sprida smittan mellan besättningar. Infekterade djur utsöndrar virus redan innan symtom kan ses och även efter tillfrisknande. Viruset finns i hela kroppen av det infekterade djuret och sprids via utandningsluft, sekret och mjölk. Kött och andra produkter från infekterade djur innehåller också smittämne.