Mjältbrand, även kallad antrax, orsakas av bakterien Bacillus anthracis. Samtliga däggdjur, inklusive människa, kan infekteras men mottagligheten varierar. Gräsätare är vanligen mycket känsliga, följt av svin och rena köttätare i nämnd ordning. Människa intar en mellanställning. Sjukdomen förekommer över hela världen, men antalet utbrott varierar med smittryck, klimat och årstid. Eftersom smittämnet överlever extremt länge i miljön kan inget land sägas vara fritt. Senast mjältbrand konstaterades i Sverige var 2011.

Typiska symtom är plötsliga dödsfall utan föregående symtom. Efter döden ses ofta blodiga flytningar från mun, näsa, ändtarm och slida. Likstelhet inträffar inte. I andra fall får djuren hög feber, är mycket slöa och ofta har de diarré, blodiga flytningar från nosen, blodblandad mjölk och lokala svullnader på kroppen. Även vid denna form är dödligheten hög. Hundar och katter är relativt resistenta mot infektionen och kan tillfriskna. Människa kan få hudinfektioner som ger upphov till blåsvarta missfärgningar, eller allmäninfektioner som ger feber och allmänpåverkan och som kan leda till döden.

Bakterierna som orsakar mjältbrand bildar s.k. sporer vid kontakt med luft (dvs när de kommer ut ur kroppen via blödningar, eller när kadavret öppnas). Sporformen är ett slags vilostadium som är mycket motståndskraftigt och kan överleva mer än 50 år i jord. Förorenad jord och smittade djurkadaver är de vanligaste smittkällorna för mjältbrand. Djur kan få i sig smittämnet via intag av vatten eller foder från smittad mark eller när de betar, via inandning av damm från smittad mark eller via direktkontakt med sjuka djur. Smittämnet kan finnas i alla vävnader och kroppsvätskor från sjuka djur.