Områden där mjältbrand förekommer enzootiskt är som tidigare nämnts främst varma, fuktiga områden med alkaliska, kväverika jordar. Sporernas överlevnad gynnas av en sådan jordtyp.

Kraftiga regn- eller torrperioder som medför förändringar i markens ytskikt gör att begravda sporer kan ansamlas vid ytan där betesdjur kan komma åt dem.
Blodsugande insekter har också visats kunna sprida smitta.

Fodersmitta har också förekommit. Otillräckligt steriliserat kött- eller benmjöl liksom vegetabiliska proteintillskott som jordnötsmjöl kan innehålla sporer. En epizooti i Sverige 1956–57 orsakades av importerat köttmjöl. Fåglar och rävar kan också sprida infektionen genom kontakt med infekterad gödsel eller genom att släpa iväg delar av kadavret. De sjukdomsfall vi sett i Sverige i modern tid har varit sporadiska. Ibland har man då påvisat att man på aktuellt bete grävt ner ett mjältbrandskadaver åtskilliga år tidigare. Smittvägarna är dock långt ifrån alltid möjliga att klarlägga.