EEE/WEE/VEE
INKUBATIONSTID: För WEE och EEE: 1-2 veckor och för VEE 2-5 dagar
Hos häst kan EEE och WEE inte skiljas åt kliniskt. Mortaliteten vid EEE är dock så hög som upp till 90 %, jämfört med 20–30 % vid WEE. Hästar som överlever EEE-infektion får oftast permanenta hjärnskador. Även subkliniska infektioner förekommer. Hästar i alla åldrar drabbas, men unga djur tycks något mer mottagliga för infektionen.
Bifasisk feber är karaktäristiskt, med kliniska symtom uppträdande under andra febertoppen. Djuren blir hyperkänsliga för ljud och beröring och får ofrivilliga muskelrörelser, vilket främst yttrar sig som darrningar i bog- och ansiktsmuskulatur. De kan gå i cirklar, gå in i föremål och emellanåt ses tecken på excitation och intensiv klåda. Akutfasen följs av tilltagande depression, då djuret står och hänger med sänkt huvud och slappa läppar, ökad ataxi, paralys och slutligen koma och död. Vid fall med dödlig utgång inträffar döden vanligen 2–3 dagar efter symtomdebuten.
Fasaner med EEE uppvisar en sjukdomsbild med CNS-symtom och hög dödlighet.
Vid VEE är mortaliteten för häst lägre. Hästar som infekteras med enzootiska varianter blir ofta enbart subkliniskt sjuka. Epizootiska subtyper kan ge två varianter av sjukdom hos häst varav den ena liknar dem vid EEE och WEE, dessutom i vissa fall även diarré och kolik. Den andra formen ger feber utan neurologiska symtom. Symtomen kan vara feber, anorexi, svaghet, depression, diarré och kolik

Människor med EEE får snabbt insättande feber, mår illa och kräks. Sjukdomen fortskrider sedan med nackstelhet, förändrade reflexer, kramper och i värsta fall delirium, koma och död. WEE ger en liknande bild, men mortaliteten är lägre. Vuxna tillfrisknar oftast helt men barn som drabbas kan få permanenta hjärnskador. Liknande symtom syns hos vissa personer med VEE, medan andra enbart får influensaliknande symtom. Dödligheten är låg, men högst hos barn.