Bluetongue är en virussjukdom som orsakas av ett så kallat orbivirus. Sjukdomen drabbar idisslare, främst får men även nötkreatur, get, buffel och antilop med flera. Idag finns bluetongue främst i Afrika, Mellanöstern, Nordamerika och Medelhavsområdet. Men en variant av sjukdomen har även spritt sig till norra Europa, däribland Sverige.

De allvarligaste sjukdomssymtomen ses hos får. Förutom feber ses svullnad och rodnad i slemhinnorna i munhåla och noshåla, samt svullnad kring nos, öron och ibland hela huvudet. Senare bildas sår runt nos, i mun och i klövrand vilket gör att djuret får svårt att äta och uppvisar hälta. Salivation och nosflöde ses också och ibland kan svullnader kring huvudet ge upphov till cirkulationsstopp i tungan, som blir blå. Detta är dock ganska ovanligt, även om det gett sjukdomen dess namn. Nötkreatur får vanligen mildare symtom med salivation, nos- och tårflöde.   

Viruset som orsakar bluetongue smittar via vissa arter av svidknott (Culicoides). Infekterade djur utgör ingen stor smittfara vid direktkontakt men de har virus i blod, vävnader och kroppsvätskor. Det krävs vanligen blodsugande svidknott för att smittan ska spridas till andra djur

Vid feber och ansvällning av mun- och nässlemhinna samt näsflöde och salivering hos ett eller flera får eller nötkreatur i en besättning bör bluetongue misstänkas. Nya djur kan endast infekteras och insjukna då vektorn är aktiv, dvs. under sommarhalvåret. Hos nötkreatur kan den kliniska bilden vara likartad den vid malign katarralfeber.

Bluetongue lyder under epizootilagen. Om man misstänker att ett djur drabbats av sjukdomen måste man genast tillkalla veterinär. Tills dess att en veterinär tar sig an fallet måste man själv göra allt man kan för att förhindra smittspridning.