Bluetongue beskrevs första gången av Hutcheon, 1881, som en epizootisk katarralfeber på Merinofår i Sydafrika. Sitt namn fick sjukdomen 1905 av Spreull. Theiler föreslog 1906 att det var ett virus som orsakade bluetongue och 1908 utvecklade han ett första vaccin. På grund av de årstidsbundna utbrotten hade man länge misstänkt att en insektsvektor låg bakom spridningen av sjukdomen, men det var först 1944 (konfirmerat 1963) som Culicoides-arter föreslogs sprida bluetongue.