Bluetonguevirus överförs med vissa arter av svidknott (genus Culicoides). Tidigare har sjukdomen framförallt förekommit i tropiska och subtropiska områden där den mest effektiva vektorn Culiciodes imicola förekommer, men på senare år har den spridits även utanför det traditionella utbredningsområdet och även andra Culicoides-arter har visat sig kunna upprätthålla infektionscykeln.

Temperatur och fuktighet har avgörande påverkan på svidknottens livscykel samt förmåga att replikera virus och fungera som kompetenta smittspridare.

Även extremt hög djurtäthet med många djurförflyttningar tycks vara bidragande faktorer i senare års spridning av sjukdomen i Europa.

Direkt överföring mellan djur tycks inte förekomma. Förekomst av bluetonguevirus i sperma har beskrivits från äldre tjurar som infekterats med laboratorieadapterade virusstammar, i övrigt anses sperma inte vara orsak till smittspridning i samband med betäckning eller seminering, såvida sperman inte kontaminerats med blod från viremiska handjur. Hos dräktiga djur passerar virus placenta och infekterar fostret. Virus finns även i urin och blod.

Olika teorier om sjukdomens reservoar har framlagts. I tempererade områden är någon form av "övervintring" nödvändig, då vektorn inte övervintrar i sitt blodsugande (och därmed smittspridande) stadium. Troligen är nötkreatur de ur praktisk synpunkt viktigaste bärarna, även om vilda idisslare kan komma ifråga.

Beroende på stor variation i mottaglighet och stort antal serotyper är durationen av immunitet efter genomgången infektion inte helt klarlagd. Djur kan återinfekteras med nya serotyper men troligen utvecklas då inte alltid kliniska symtom. Lamm som fått kolostrum från immuna tackor erhåller en passiv immunitet, som kvarstår i upp till två månader.