Tuberkulos orsakas av mykobakterier ur det s.k. tuberculosis-komplexet, huvudsakligen Mycobacterium bovis (s.k. bovin tuberkulos) och Mycobacterium tuberculosis (s.k. human tuberkulos). Flertalet däggdjur, inklusive människa, är mottagliga för sjukdomen. Tuberkulos förekommer i hela världen. Bovin tuberkulos hos nötkreatur är ett växande problem i många länder, både inom och utanför EU. Inom EU pågår kontrollprogram i drabbade länder . Livsmedelsproducerande tamdjur är idag fria från tuberkulos. De övriga nordiska länderna har ett liknande läge. Dock har bovin tuberkulos påvisats hos hägnad hjort i både Sverige och Danmark på 90-talet och i Sverige bedrivs ett kontrollprogram för hjort. Under senare år har human tuberkulos påvisats hos svenska djurparkselefanter och giraffer.

Vid långt framskriden sjukdom ses avmagring och nedsatt allmäntillstånd. Infektionen ger upphov till bölder som främst sitter i lymfknutor. Om smittan skett via inandning ses gradvisa symtom från luftvägarna med hosta och ansträngd andning. Lokalisering till mag-tarmkanalen kan ge tryck på inre organ med varierande symtom, exempelvis svullen buk. Hos vissa djurarter svullnar svalglymfknutorna så att de syns utifrån och vid bölder i juvret kan dessa kännas utanpå. Eftersom symtomen är så diffusa upptäcks tuberkulos hos djur vanligen inte förrän djuret slaktats eller dött och obducerats, då man kan se varierande grad av bölder i lymfknutor och organ.

Djur som smittas får i sig bakterierna via inandningsluften eller via munnen. Smittämnet kan finnas i upphostningar, snor, saliv, mjölk och avföring från infekterade djur, vilket kan förorsaka luftspridning genom att mikroskopiskt små droppar "skvätter", men också förorena vattenkoppar, fodertråg, betesmark m.m. med smittämne. Tuberkulosbakterierna kan överleva länge (år) i miljön och är svåra att avdöda med desinfektionmedel. Kokning, stekning eller pastörisering avdödar dock smittämnet.