Diagnostiken vid tuberkulos bygger på framodling av bakterien. En sannolikhetsdiagnos kan erhållas genom de makroskopiska och mikroskopiska förändringarna samt påvisande av syrafasta stavar i direktutstryk från lesioner. Odling på specifika substrat tar minst 2 veckor, men oftast längre. Molekylärbiologiska metoder kan användas för identifiering av misstänkta isolat eller för direkt påvisande av bakteriegenom i provmaterial. Det senare är vanligen mindre användbart på material från djur, då djurprover oftast är kontaminerade med PCR-hämmande substanser.

På levande djur används tuberkulintest. Tuberkulintesten kan utföras som en enkel test, dvs. med bara cellväggsprotein från M. bovis eller M. tuberculosis, eller som en jämförande test, då cellväggsprotein från M. avium injiceras bredvid och reaktionerna jämförs. Den enkla testen är något mer känslig, men kan ge upphov till falskt positiva reaktioner i de fall djuret exponerats för aviära mykobakterier i miljön. Den jämförande testen är att föredra i länder som Sverige där man vet att det finns mycket M. avium och närbesläktade mykobakterier i miljön.

En annan testmetod som kan användas för levande djur är gamma-interferontesten. Denna bygger på samma immunsvar som tuberkulintesten, men utförs direkt på helblod. En stor nackdel med denna test är att den bara kan användas om transporttiden till laboratoriet är kort och provet kan analyseras inom ett några timmar. Sensitivitet och specificitet är vanligen sämre än, eller i bästa fall likvärdig, tuberkulintesten. Serologi är av begränsat värde för de flesta djurslag, detta då immunsvaret mot mykobakterier främst är cellulärt. Serologiska testmetoder fungerar dock väl för elefanter och kameldjur.

Eftersom diagnostiken fortlöpande utvecklas är det angeläget att SVA alltid kontaktas för att få aktuell information om provtagning och undersökningsmaterial.

Epizootihandboken (SJV) Kap 18 Provtagning, provtransport och epizootiutrustning

Packning av prover