Får- och getkoppor orsakas av olika virus inom genus capripoxvirus. Förutom får och get kan vissa virusstammar även infektera ren. Fall av getkoppor hos människa, på händerna, finns beskrivet. Smittämnena förekommer i Afrika, Mellanöstern, Centralasien och Indien och så sent som 2007 i Grekland. Sjukdomen beskrevs i Sverige redan på 1700-talet av Peter Hernquist men har inte rapporterats från vårt land sedan 1934.

Sjukdomen börjar med feber, aptitlöshet, ökad salivation och flöde från nos och ögon. Inom ett par dagar uppträder förändringar i huden och ibland också på slemhinnor. Det är lättast att se kopporna där ullen är tunnast, samt i munhålan. Kopporna börjar som röda "prickar" och utvecklas vidare till blåsor som kan vätska sig och sedan övergå i krustor under avläkningen. Koppor på slemhinnor inne i kroppen kan ge allvarliga symtom och unga djur dör ofta av sjukdomen. Bakterieinfektioner försvårar avläkningen av kopporna och kan förorsaka andra symtom.

Koppvirus sprids främst via direktkontakt med smittade djur. Eftersom smittämnet är mycket tåligt och överlever länge i miljön kan det också lätt spridas med redskap, transportfordon, skötares kläder etc. som förorenats med sekret från infekterade djur. Då ullen hos infekterade djur lätt förorenas av koppsekret kan smittämnet också finnas kvar länge i ullen på djur som tillfrisknat från sjukdomen.