Länkar
SVA
Jordbruksverket
FAO (Food and Agriculture Organization of the United Nations)
OIE (World organization for animal health)

Inledning
Fårkoppor och getkoppor är höggradigt smittsamma virussjukdomar. De orsakas av olika, men närbesläktade poxvirus och hör till de allvarligaste koppsjukdomarna då lesionerna inte begränsas till huden utan även kan uppstå i respirations- och digestionstrakten med svåra produktionsbortfall och relativt hög dödlighet som följd. Fall av getkoppor hos människa, på händerna, finns beskrivet. Smittämnena förekommer i Afrika, Mellanöstern, Centralasien och Indien och så sent som 2007 i Grekland. Sjukdomen beskrevs i Sverige redan på 1700-talet av Peter Hernquist men har inte rapporterats från vårt land sedan 1934.

Symtombilden vid fårkoppor och getkoppor är mycket likartad. Sjukdomsförloppet kan vara akut, vilket vanligen är fallet i fullt mottagliga besättningar, eller milt, nästan subkliniskt. Vid akut förlopp får djuren mycket hög feber (42 ° C), nos- och ögonflöde och ökad salivering. De slutar äta, är ovilliga att röra sig och står ofta och skjuter rygg. Inom ett par dagar uppträder förändringar i huden och vanligen också på slemhinnor. Det är lättast att se kopporna där ullen är tunnast, samt i munhålan. Kopporna börjar som röda "prickar" och utvecklas vidare till blåsor som kan vätska sig och sedan övergå i krustor under avläkningen. Koppor på slemhinnor inne i kroppen kan ge allvarliga symtom och unga djur dör ofta av sjukdomen. Sekundära bakteriella infektioner kan tillstöta och ge sepsis.

Infektionen sprids främst via direktkontakt, men också via människor och redskap och även via insekter (mekanisk överföring). Då ullen hos infekterade djur lätt förorenas av koppsekret kan smittämnet också finnas kvar länge i ullen på djur som tillfrisknat från sjukdomen.