Epizootisk hemorragisk sjukdom

Epizootisk hemorragisk sjukdom förekommer hos vilda och tama idisslare.

Inkubationstid: 2–10 dygn.

Den kliniska bilden är framför allt beroende av vilket djurslag som smittas. Nordamerikansk vitsvansad hjort är mycket känslig för infektion och kan utveckla en fulminant hemorragisk variant av sjukdomen.

Hos nötkreatur som smittas ses både lindrig som allvarlig sjukdom medan små idisslare, som får och get, sällan visar kliniska symptom på epizootisk hemorragisk sjukdom.

Symptomen varierar och omfattar bland annat feber, ovilja att äta, sväljsvårigheter och kraftig avmagring. Rodnader och sår kan ses på mulen och läpparna, i munslemhinnan och i huden på juvret. Vissa djur drabbas även av svullen tunga, minskad mjölkproduktion, ögon- och nosflöde och symptom från luftvägarna. I allvarliga fall kan sjukdomen leda till förlamning, blodiga diarrér och död.

Epizootisk hemorragisk sjukdom-virus är ett dubbelsträngat RNA virus som tillhör familjen Reoviridae, genus Orbivirus. Viruset är nära besläktat med bluetonguevirus. Minst åtta olika serotyper finns dokumenterade. Alla stammar har minst en gemensam antigen vilket underlättar diagostiken.

Då viruset saknar hölje och har ett dubbelsträngat RNA är det relativt stabilt i miljön. Det inaktiveras inte av strålning eller fettlösande desinfektionsmedel. Viruset och inaktiveras dock snabbt vid upphettning över 60 °C och vid höga eller låga pH-värden.

Eftersom diagnostiken utvecklas fortlöpande är det angeläget att SVA alltid kontaktas inför provtagning.

Diagnosen epizootisk hemorragisk sjukdom bekräftas i det akuta skedet genom att viruset detekteras i blodet med hjälp av PCR eller ELISA. Antikroppar kan vanligen detekteras 1–2 veckor efter infektionens början.

Klinisk är det mycket svårt att skilja epizootisk hemorragisk sjukdom från blåtunga. Det finns även andra sjukdomar som kan påminna om epizootisk hemorragisk sjukdom.

Nöt

• Blåtunga
• Bovin virusdiarré
• Mul- och klövsjuka
• Infektiös bovin rinotracheit
• Vesikulär stomatit
• Malign katarralfeber
• Bovin ephemeral feber

Hjort

• Blåtunga
• Mul- och klövsjuka

Blåtunga

Mul- och klövsjuka

Infektiös bovin rinotracheit

Vesikulär stomatit

Viruset sprids via svidknottbett. Från bettplatsen kommer viruset till den lokala lymfknutan där det börjar replikera. Efter uppförökning i den lokala lymfknutan sprids viruset till sekundära replikationsplatser, till exempel mjälten eller lungorna.

EHDV är ett cytolytiskt virus och de kliniska symptomen och patologiska förändringarnas utseende beror på var i kroppen viruset primärt replikerar. Epizootisk hemorragisk sjukdom ger till kärlskador och olika grad av disseminerad intravaskulär koagulation vilket i sin tur kan orsaka blödningar, ödem och vävnadsnekros på grund av trombos. En lång, cellassocierad viremi, särskilt förknippad med de röda blodkropparna, ses hos djur som infekterats med EHD-virus. Detta gör att viruset finns tillgängligt i blodet för blodsugande svidknott under en längre tidsperiod. Hos nötkreatur kvarstår viremin 7–42 dygn.

Epizootisk hemoragisk sjukdom sprids med blodsugande svidknott (Culicoides spp.) och kan infektera både vilda och tama idisslare. Eftersom sjukdomen inte smittar direkt mellan två individer sprids viruset under den del av året då vektorn är aktiv. Viruset kan tas till nya områden genom transport av infekterade djur, om kanyler delas mellan djur och sannolikt även genom att vinden för med sig vektorn.

Epizootisk hemoragisk sjukdom är listad och anmälningspliktig enligt EU:s animal health law som en kategori D och kategori E sjukdom.

Kategori D: förtecknade sjukdomar för vilka åtgärder är nödvändiga för att förhindra spridning i samband med införsel till unionen eller förflyttningar mellan medlemsstaterna, i enlighet med artikel 9.1 d i förordning (EU) 2016/429, kategori E: förtecknade sjukdomar för vilka det finns ett behov av övervakning inom unionen, i enligt med artikel 9.1 e i förordning (EU) 2016/429.

I Europa finns i dagsläget inget godkänt vaccin för Epizootisk hemorragisk sjukdom. Icke immuna djur i områden där viruset cirkulerar bör skyddas från svidknott.

Epizootisk hemorragisk sjukdom är inte någon zoonos, det finns alltså inga indikationer på att sjukdomen skulle kunna drabba människa.

Epizootisk hemorragisk sjukdom orsakas av ett virus sprids med blodsugande svidknott som kan infektera både vilda och tama idisslare. Alla djur som smittas blir inte sjuka och sjukdomen ger olika symptom beroende på vilken art som drabbas. Kraftigast sjukdom ses hos hjortdjur och nötkreatur som även kan dö av sjukdomen. Vanliga symptom på epizootisk hemorragisk sjukdom är feber, sväljsvårigheter och ovilja att äta samt rodnader och sår på läpparna, mulen, i munslemhinnan och i huden på juvret. Djuren kan också drabbas av svullen tunga, minskad mjölkproduktion, ögon- och nosflöde samt symptom från luftvägarna. Epizootisk hemorragisk sjukdom virus är nära släkt med blåtungeviruset och symptomen på sjukdomarna är mycket lika varandra.

Sjukdomen har länge cirkulerat i stora delar av värden men upptäcktes först hösten 2022 i Europa, i Italien. Sedan dess har viruset spridit sig och i dagsläget förekommer epizootisk hemorragisk sjukdom i Italien, Spanien, Portugal och Frankrike. Viruset som orsakar epizootisk hemorragisk sjukdom smittar inte mellan djur utan bara via blodsugande svidknott (Culicoides spp.) men eftersom smittade djur har viruset i sitt blod kan det också överföras med hjälp av människor om samma kanyl används till flera olika djur.

De svidknott som sprider viruset finns i Sverige men det är ännu oklart om de kan sprida smittan vidare under svenska förhållanden. Nya djur kan endast infekteras och insjukna då vektorn är aktiv, det vill säga under sommarhalvåret. Svidknotten kan inte flyga långt på egen hand, men de kan färdas mycket långa sträckor med vinden. På detta sätt kan sjukdomen spridas från ett område till ett annat. Ett annat sätt att sprida sjukdomen är att infekterade djur flyttas när de befinner sig i en fas av sjukdomen då de har virus i blodet. Om sådana djur flyttas till en plats där det finns svidknott som kan sprida smittan vidare kan sjukdomen etableras i ett nytt område. För virusisolering eller påvisande av virusgenom med PCR-teknik tas blodprov från sjuka djur. I senare stadium av sjukdomen kan antikroppar påvisas i serum.