Boskapspest

Boskapspest drabbar främst nötkreatur och bufflar, men virus infekterar även får, getter och vissa vilda idisslare. Sjukdomen anses även kunna drabba gris. Kaniner är mottagliga för experimentell infektion och dör av infektionen.

Inkubationstid: 3–15 dagar.
Infektion sker vanligen via direktkontakt. Efter en inkubationstid på 3–15 dagar får djuren feber (40–42 °C), påtagligt nedsatt allmäntillstånd samt ögon- och nosflöde. Senare utvecklas välavgränsade erosioner i munslemhinnan och djuren saliverar. Munhålan luktar mycket illa (halitosis). Någon dag senare vidtar diarré och djuren förlorar elektrolyter, vilket leder till dehydrering och slutligen, efter någon vecka, till döden. Mortaliteten och morbiditeten är mycket hög men är helt beroende av immunitetsläget i den aktuella regionen. Virus angriper lymfoid vävnad och slår ut densamma vilket leder till leukopeni med immunsuppression som följd. Sekundärinfektioner och aktivering av latenta infektioner kan därför komplicera bilden, särskilt i fall där djuren inte dör av den primära virosen. Som nämnts ovan, kan virulensen hos virus variera. Mildare förlopp liksom subkliniska infektioner anges förekomma i endemiska områden. Boskapspest kan inte behandlas.

Boskapspestvirus är ett höljeförsett virus i familjen Paramyxoviridae, genusMorbillivirus. Virulensen kan variera mellan olika stammar men virus är serologiskt homogent. Det är antigent besläktat med övriga virus i samma genus, valpsjukevirus, sälpestvirus, mässlingvirus samt peste des petits ruminants-virus. Boskapspestvirus är känsligt för lågt pH, värme, detergenter och ultraviolett ljus, varför det inte kan överleva längre tid i omgivningen.

För säker diagnostik krävs virusisolering eller påvisande av virus eller virusantigen i vävnader. Provmaterial (organ som mjälte, lymfknutor eller tonsiller, sekret från ögon-, nos- eller munslemhinna och vita blodkroppar) tas företrädesvis från djur i febrilt stadium. Viruskoncentrationen är lägre hos djur i slutstadiet av sjukdomen.

I icke endemiska områden kan påvisande av neutraliserande antikroppar användas diagnostiskt. Antikroppar i blod kan påvisas 12-14 dagar efter insjuknadet.

”Peste des petits ruminants” är en boskapspestliknande sjukdom hos får och getter. Nötkreatur kan infekteras subkliniskt, vilket är av betydelse för diagnostiken av boskapspest då antikroppar mot dessa virus korsreagerar.

Eftersom diagnostiken fortlöpande utvecklas är det angeläget att SVA alltid kontaktas för att få aktuell information om provtagning och undersökningsmaterial.

Nötkreatur

Samtliga sjukdomar som förlöper med erosioner eller erosionsliknande skador är aktuella. Bland dessa kan nämnas

• Mucosal disease
• Malign katarralfeber
• Blåtunga

Vesikulära sjukdomar som:

• Mul- och klövsjuka
• Vesikulär stomatit

samt möjligen:

• Arsenikförgiftning

Blåtunga

Mul- och klövsjuka

Vesikulär stomatit

Får och get

Peste des petits ruminants är en boskapspestliknande sjukdom hos får och getter. Sjukdomsbilden är likartad, med den skillnaden att erosioner kan ses även i respiratoriskt epitel. Nötkreatur kan infekteras subkliniskt, vilket är av betydelse för diagnostiken av boskapspest då antikroppar mot dessa virus korsreagerar.

Peste des petits ruminants

Efter kontaktsmitta anses virus replikera sig i tonsillerna, varefter det sprids med lymfoida celler till andra lymfoida organ och till epitelceller i första hand i mag-tarmkanalen.

De viktigaste patologanatomiska fynden återfinns i mag-tarmkanalen och i lymfoid vävnad. Välavgränsade erosioner ner till basalmembranet ses framför allt i munhåla, löpmage, början av duodenum och slutet av ileum. Erosionerna lokaliseras här särskilt över Peyers plack. I grovtarmen är erosionerna mer utbredda och följer slemhinnevecken så att ett mönster, så kallad zebrateckning, uppstår. Lymfoida organ är utarmade på lymfocyter, och nekroser kan ses.

Histologiskt ses inklusionskroppar i cytoplasman och intranukleärt i angripna celltyper.
Syncytiebildningar och jätteceller ses såväl i epitel som i lymfoid vävnad. Virusantigen kan påvisas i angripna celler varför man tror att virusreplikering är en direkt orsak till dessa förändringar.

Smittämnet utsöndras med kroppsvätskorna från infekterade djur och sprids främst genom direktkontakt men kan även överföras mekaniskt via redskap, infekterat kött etcetera. Virus anses även kunna föras kortare sträckor med vinden, men vanligen förstörs dock virus snabbt utanför kroppen. Infektionsvägen är vanligen via inhalation. Djur som genomgått infektionen utvecklar livslång immunitet och anses inte förbli smittsamma någon längre tid. Dock har virus kunnat isoleras från tillfrisknade djur några månader efter sjukdom.

I icke endemiska områden sprids sjukdomen mycket snabbt om djurpopulationen är tät. Vilda idisslares roll som reservoar för infektionen är oklar.

”If any virus disease of domestic animals can be eradicated, rinderpest ought to be first” (Gordon Scott, 1985). Ett framgångsrikt bekämpande av denna sjukdom var möjligt eftersom immuniteten efter genomgången infektion, liksom efter vaccination med levande attenuerat vaccin, är god, samtidigt som virus överlevnadsförmåga utanför kroppen är dålig.
I en samordnad kampanj mellan 1962 och 1976 vaccinerades 70 miljoner djur i 22 afrikanska länder. Sjukdomen var efter detta mycket starkt tillbakatryckt och endast i två områden kvarstod smitta. Då vaccinationskampanjen upphörde återtog dock boskapspest på några år sina förlorade domäner. Den senare, samlade utrotningskampanjen lyckats dock bättre. I bekämpningen av boskapspest ingick isolering och utslaktning av smittade djur, destruktion av kadaver, noggrann desinfektion, inrättande av fria zoner samt vaccinering.

FAO drev mellan 1994 och 2011 en världsomspännande kampanj med målet att utrota boskapspest. Detta uppfylldes den 28 juni 2011 då FAOs 192 medlemsländer skrev på en deklaration som bekräftade att sjukdomen nu var utrotad.

De regioner som är helt beroende av nötkreatur för att få mjölk och kött samt som dragdjur i jordbruket drabbas mycket hårt av utbrott av boskapspest. Utbrott av boskapspest anses ha orsakat svår hungersnöd samt skadat länder både politiskt och ekonomiskt. En epidemi under 1890-talet utplånade 80-90 % av alla nötkreatur söder om Sahara. Ett senare utbrott i Afrika 1982-1984 anses ha kostat minst 500 miljoner dollar.

Boskapspest kan inte orsaka sjukdom hos människa.

En urgammal sjukdom

Boskapspest är en uråldrig sjukdom som anses stamma ur människans mässlingvirus. Sjukdomen är känd sedan 400-talet och har under folkvandringarna från Asien spritt sig över Europa. Boskapspest har i många fall spridits över världen som en form av tidig biologisk krigsföring. Djingis och Kublai Kahn anses medvetet ha spridit boskapspest till Europa under 1200-talet genom att föra med sig smittad stäppboskap (som föreföll vara resistenta mot boskapspest) vid nya landvinningar. Boskapspest anses vara en sjukdom nära förknippad med krig och oroligheter och både romarrikets fall och franska revolutionen föregicks av boskapspestepidemier. Bernardino Ramazzini (1633-1714) var den första som mer vetenskapligt beskrev sjukdomen.

Den första lyckade bekämpningen

När boskapspest dödade flera av påve Clemens XI:s nötkreatur fick Giovanni Lancisi (1634-1720) i uppdrag att försöka undersöka sjukdomen närmare för att kunna kontrollera den. Han upptäckte att sjukdomen endast kunde kontrolleras med utslaktning. Genom stränga regler om utslaktning, desinfektion och förbud mot förflyttning av djur blev påvens besättning fri från boskapspest trots att sjukdomen härjade i stora delar av Europa.

Boskapspesten når England

1714 når boskapspesten England. Kung George I ger en kirurg vid namn Thomas Bates i uppdrag att försöka kontrollera sjukdomen. Bates inför då liknande regler som i Vatikanen men dessutom införs också de första statliga ersättningarna till drabbade jordbrukare. Efter tre månader har Bates lyckats utrota sjukdomen. 1745 återkom boskapspesten till England. Tyvärr följdes inte Bates rekommendationer denna gång och sjukdomen härjade i landet i tio år.

Sverige och Europa 1700-1800-tal

Boskapspest kom i början av 1700-talet till Sverige med import av hudar från Tyskland, och fanns sedan i vårt land under större delen av seklet. Under senare delen av 1700-talet beräknas sjukdomen ha dödat 200 miljoner nötkreatur på den europeiska kontinenten, och var en bidragande orsak till upprättandet av veterinärutbildningen i Lyon 1752. I början av 1800-talet var Europa fritt, men under Krimkriget (1854-1856) återkom sjukdomen igen. Järnvägen var en bidragande orsak till att boskapspesten åter spreds i Europa. Livdjurstransporter från Ryssland tros ha fört med sig smittade djur via Riga till resten av Europa. Tyvärr ignorerades Lancisis och Bates rekommendationer även denna gång. Istället var behandling åtgärden på modet. 1867 vänder dock opinionen och Bates rekommendationer införs på nytt. 18 000 nya fall i England i februari detta år är nere i endast åtta nya fall i september samma år.

Afrika

Afrika, söder om Sahara hade varit fritt från boskapspest tills Italien förde med sig smittad boskap från Indien till Etiopien. En pandemi svepte därefter över den Afrikanska kontinenten mellan 1887 och 1903. Miljontals tama och vilda djur dog och många stammar som var beroende av boskap svalt. Lejonen svalt också och blev i många fall människoätande. Många transporter stannade av eftersom de ofta var beroende av dragdjur. 60 000 människor i Östafrika anses ha svultit ihjäl och Etiopien förlorade 95 % av sin boskapspopulation. Doktorn i veterinärmedicin JT Edwards revolutionerar kontrollen av boskapspest då han 1920/30 tar fram ett vaccin. Genom bland annat massvaccineringar och utslaktning blev boskapspesten nästan helt utrotad, men tyvärr avbröts vaccinationsprogrammet i förtid av flera länder och från två kvarvarande foci blossade sjukdomen åter upp i Afrika 1983. Utrotningskampanjen återupptogs med sikte på en boskapspestfri värld år 2011. Kampanjen verkar ha lyckats, och boskapspest är därmed den andra sjukdomen efter smittkoppar att utrotas i världen.