Elakartad lungsjuka hos get (CCPP)

Det är framför allt getter som drabbas men sjukdom har även konstaterats hos vilda idisslare så som Nubisk stenbock och sandgasell. Det finns beskrivet att även får kan infekteras men bakterien bedöms inte orsaka sjukdom hos nötkreatur.

Inkubationstiden är oftast mellan 6–10 dagar men kan variera från 2–28 dagar. Initialt får djuren hög feber som följs av kliniska symtom från luftvägarna så som hosta, dyspné, nosflöde och tecken på smärta. Djuren kan få svårt att röra sig och stå med breddade frambenen och halsen utsträckt. Dräktiga djur kan abortera. Mortaliteten är hög och vid akut sjukdom dör djuren inom 7–10 dagar. Subakut och kroniskt infekterade djur får oftast lindrigare kliniska symtom så som hosta och nosflöde.

Sjukdomen orsakas av bakterien Mycoplasma capricolum subsp. capripneumoniae (Mccp) som tillhör Mycoplasma mycoides-klustret med olika mykoplasmer, av vilka några har påvisats i Sverige (till exempel M. capricolum subsp. capricolum).

I endemiska områden kan kliniska symtom och obduktionsfynd leda till en sannolikhetsdiagnos, men det finns flera differentialdiagnoser som kan ge en liknande klinisk bild. Diagnos konfirmeras genom att smittämnet identifieras genom odling eller molekylärdiagnostiska metoder (PCR). Det kan vara svårt att isolera bakterien och odling kräver specialmedium och långa inkubationstider. Lämpligt provmaterial från levande djur utgörs av pleural effusionsvätska eller vätska från en bronkoalveolär lavage. Vid obduktion kan prover tas från förändrad lungvävnad, lymfknutor eller pleural effusion.

Serologi kan användas men korsreaktion med andra arter av Mykoplasma är möjligt.

Eftersom diagnostiken fortlöpande utvecklas är det angeläget att SVA alltid kontaktas för att få aktuell information om provtagning och undersökningsmaterial.

Getter kan infekteras av andra Mykoplasma-arter och även andra i Mycoplasma mycoides -klustret som kan ge en liknande klinisk bild med pleuropneumoni. Andra differentialdiagnoser inkluderar till exempel pasteurellos eller Peste des petits ruminants (PPR).

Peste des petits ruminants (PPR)

Smittämnet överförs från infekterade djur via aerosol och infektionsvägen är vanligen via inhalation. Patologiska förändringar är begränsade till andningsorganen och i den akuta fasen kan djuret få unilateral eller bilateral pneumoni, fibrinös pleurit och hydrothorax (exudat). Gula nodulära förändringar, konsolidering och nekros kan ses i lungorna och lokala lymfknutor kan vara förstorade. Djur som överlevt den akuta fasen har mer kroniska förändringar som kronisk pleuropneumoni, kronisk pleurit och adherenser i brösthålan. Det ses oftast ingen förtjockning av interlobulära septa, något som kan ses vid infektion med andra Mykoplasma-arter.

Smittämnet har en begränsad förmåga att överleva i miljön och smitta sker således framför allt med levande djur. Smitta sker genom nära kontakt och CCPP är mycket smittsamt. Smittämnet överförs från infekterade djur via aerosol och infektionsvägen är vanligen via inhalation. Det finns dock rapporterat att luftburen smitta på upp till 50 meter kan ske. Kroniska bärare kan förekomma men kunskap om betydelsen av dessa saknas fortfarande. I varma tropiska områden överlever bakterien endast ett fåtal dagar i miljön medan den i kallare klimat kan överleva upp till två veckor.

CCPP är en epizooti och i Sverige är stamping out den primära åtgärden vid ett eventuellt konstaterat fall. Vid utredda smittvägar torde sjukdomen vara lätt att isolera och utrota. I endemiska områden tillämpas ibland vaccination och begränsning av transporter, karantänsförfarande, testning och utslaktning kompletterar bekämpandet. Behandling av sjuka djur undviks då det ger dåligt resultat och hur stor risken är att dessa djur sprider smitta är oklar.

CCPP är inte en zoonos och infekterar således inte människor.

WOAH Terrestrial Manual 2021 - Contagious Caprine Pleuropneumonia Länk till annan webbplats.

Iowa State University - Contagious Caprine Pleuropneumonia Länk till annan webbplats.

Sjukdomen beskrevs för första gången i Algeriet 1873 och några år därefter spreds den till Sydafrika med getter exporterade från Turkiet. Sjukdomen kunde utrotas från Sydafrika med hjälp av avlivning samt en form av vaccination. Bakterien i sig isolerades och beskrevs som orsaken av CCPP i Kenya 1976. 2002 identifierades CCPP för första gången i Europa när ett utbrott konstaterades i Turkiet.