Afrikansk hästpest

Afrikansk hästpest kan infektera hästar, mulor, åsnor, zebror, kameler och hundar. Hästar är känsligast och mortaliteten bland dessa djur är mycket hög. Mulor och särskilt åsnor är mer resistenta och drabbas vanligen av mild sjukdom. Zebror blir vanligen subkliniskt sjuka och misstänks utgöra sjukdomens reservoar. Även kameler kan infekteras subkliniskt. Rapporter om seropositiva elefanter har förekommit, men idag tror man att seroreaktionen eventuellt var ospecifik, det vill säga falskt positiv. Hundar har infekterats under experimentella förhållanden samt efter förtäring av infekterat kött.

Inkubationstid: 7-14 dagar
Inkubationstiden anges av OIE till mellan 7 och 14 dagar (men kan ibland vara så kort som 2 dagar). Sjukdomen indelas kliniskt i fyra klassiska former: lung-, hjärt-, bland- och febril form. Denna indelning är inte absolut och har främst ett prognostiskt värde. Hästar är särskilt känsliga.

Lungform

Lungformen är en akut till perakut, höggradigt fatal form, som uppträder vid infektion med högvirulenta stammar hos mottagliga djur. Hög feber, hastigt insättande dyspné och hostanfall är de första tecknen. Djuren får akut lungödem och stora mängder skummande ödemvätska rinner från näsborrarna. De svettas kopiöst och står brett med frambenen och med sänkt huvud. Anmärkningsvärt nog försöker de även i sent sjukdomsstadium äta men förmår inte svälja ner fodret, något som inte ses vid andra infektionssjukdomar hos häst. Döden inträffar så gott som alltid inom 4–24 timmar.

Afrikanskt hästpestvirus är ett dubbelsträngat RNA virus som tillhör familjen Reoviridae, genus Orbivirus och är nära besläktat med bluetonguevirus. Nio olika serotyper är kända, alla stammar har dock minst ett gemensamt antigen. Serotyp 9 är vida spritt i endemiska områden, medan serotyp 1-8 återfinns i begränsade områden. De flesta utbrott av Afrikansk hästpest utan för Afrika har orsakats av serotyp 9.

Virus är relativt stabilt och klarar temperaturvariationer, uttorkning och förruttnelse. Det inaktiveras dock vid temperaturer över 60 °C. Det är känsligt för höga och låga pH-värden och avdödas av 0,1 % formalinlösning på 48 timmar.

Eftersom diagnostiken fortlöpande utvecklas är det angeläget att SVA alltid kontaktas för att få aktuell information om provtagning och undersökningsmaterial.

Vid akut förlopp är sjukdomsbilden mycket typisk och diagnosen kan då ställas kliniskt. I områden där sjukdomen förekommer enzootiskt är symtomen ofta mer diffusa och milda former är vanligt.

I båda fallen bör diagnosen bekräftas genom påvisande av virus genom odling, PCR eller antigen-ELISA från djur i febrilt stadium, då viremin oftast förlöper parallellt med febern. Observera att vaccination kan ge falskt negativt resultat i antigen-ELISA, eftersom cirkulerande antikroppar kan interferera med testen. Även organprover kan användas för virusisolering.

Antikroppar kan detekteras vanligen 1–2 veckor efter infektionens början.

Följande sjukdomar kan påminna om olika former av hästpest:

• Mjältbrand
• Infektiös anemi
• Virusarterit
• Anasarka (purpura hemorrhagica)
• Förgiftningar av olika slag
• Trypanosomiasis (surra)
• Equine encephalosis virus

Mjältbrand

Vid afrikansk hästpest påverkas kärlendotelet i olika organ vilket resulterar i olika former av sjukdomen.

I lungformen skadas kärlen i lungorna, vilket resulterar i interlobulärt lungödem och hydrothorax. Vätska kan rinna från övre luftvägarna samt från snittytan på lungorna. Lymfknutorna, särskilt de i bröst- och bukhåla är ödematösa och förstorade.

Endo- och epikardiella blödningar ses vid hjärtformen. Hydroperikardium är vanligt. De gelatinösa ödemen subkutant och intramuskulärt i huvud- hals- och bogregionen är slående. I bägge formerna kan man i vissa fall se förändringar, ödem och blödningar, i mjälte, njurar, magsäck och tarmar, liksom ascites.

De obduktionsfynd som ses vid hästpest antyder att de flesta fallen i viss utsträckning är blandformer och att graden av hjärt- eller lungskada avgör sjukdomstypen.

Afrikansk hästpest kan infektera hästar, mulor, åsnor, zebror, kameler och hundar. Sjukdomen sprids via blodsugande insekter av släktet Culicoides, i allmänhet Culicoides imicola. Sannolikt kan även vissa andra myggor eller fästingar fungera som vektorer. Genomgången infektion ger immunitet mot homologa virusstammar och möjligen visst skydd även mot övriga serotyper. Viremin kvarstår vanligen bara 4-8 dagar, parallellt med febern. Hästar har dock påvisats kunna vara viremiska i upp till 17 dagar och zebror och åsnor så länge som 28 dagar. Infekterade hästar utgör ingen smittfara vid direktkontakt, men man kan påvisa virus i blod, vävnader och kroppsvätskor (inklusive sperma) hos dessa. I normalfallet krävs dock svidknott för att smittan ska spridas till andra hästar.

En viktig faktor i epidemiologin för en insektsburen sjukdom är dess reservoar. För hästpest är denna inte klarlagd. Zebror föreslås var den naturliga reservoaren, men elefanter har också diskuterats. Hästar, mulor och åsnor utvecklar sådan höggradig viremi att de kan infektera Culicoides. Då sjukdomen endast etablerat sig som enzootisk i vissa regioner i Afrika är det troligt att reservoardjurets utbredningsområde sammanfaller med dessa.

Sjukdomen kan spridas till nya områden genom transport av infekterade djur och sannolikt även genom att vinden för med sig vektorn. Det senare tros ha varit fallet då smittan 1966 nådde södra Spanien. Den huvudsakliga vektorn, Culicoides imicola, finns i dag i flera europeiska Medelhavsländer och har även setts så långt norr ut som i Schweiz. Det är osäkert om svenska svidknott skulle kunna fungera som kompetenta smittspridare.

Inom EU ska konstaterat smittade hästar eller hästar som uppvisar kliniska symptom på afrikansk hästpest avlivas utan dröjsmål. Icke immuna djur kan skyddas genom att hållas uppstallade och skyddade från insekter under nätterna. Polyvalent attenuerat vaccin har använts med framgång i enzootiska områden. Dessa vacciner bör, på grund av risken för återgång till virulent form hos virus, inte användas där sjukdomen normalt inte förekommer. Full immunitet uppnås efter upprepade vaccinationer vilket tar cirka fem månader. Immuniteten är sedan lång, cirka sex år.

Afrikansk hästpest är inte någon zoonos, det vill säga det finns inga indikationer på att sjukdomen skulle kunna drabba människa.

The Arboviruses: Epidemiology and Ecology: African Horse Sickness to Dengue
Av: Thomas P. Monath (redaktör)
Förlag: Crc Pr I Llc (November 1988)
ISBN-10: 0849343860
ISBN-13: 978-0849343865

Encyclopedia of Arthropod-transmitted Infections
Av: M. W. Service (redaktör)
Förlag: CABI Publishing (Oktober 2001)
ISBN: 9780851994734

En hästsjukdom som sannolikt skulle kunna vara Afrikansk hästpest finns beskriven i ett arabiskt dokument (Le Kitab El-Akoua El-Kafiah Wa El Chafiah) från 1300-talet. En annan tidig beskrivning kommer från jesuitmunken fader Monclaro som år 1569 rapporterade om en dödlig sjukdom som drabbade hästar som importerades från Indien till Östafrika. År 1719 dog 1700 hästar i ett stort utbrott i Sydafrika. Redan då hade man upptäckt att vinterns frost hejdade sjukdomsutbrotten. 1854-1855 dog närmare 70 000 hästar, motsvarande 40 % av hela populationen, i ett av de värsta utbrotten i Sydafrika. M’Fadyean (1900), Theiler (1901), Nocard (1901) och Sieber (1911) kunde till slut visa att det var ett virus som orsakade Afrikansk hästpest.