Scrapie

Klassisk scrapie förekommer hos får och get. Transmissibel encefalopati hos farmad mink tros kunna orsakas av utfodring med slaktavfall från får innehållande scrapie-agens. Experimentellt kan sjukdomen överföras till bland annat mus, råtta, hamster, mink samt flera arter av primater. Det finns dock inga indikationer att scrapie skulle kunna överföras till människa. Atypisk scrapie har konstaterats hos får och get och har experimentellt kunnat överföras till möss, får och getter.

Klassisk scrapie

Inkubationstiden för klassisk scrapie anses vanligen vara mellan 6 månader och 2 år, men uppgifter om fall med upp till 5 års inkubation föreligger i litteraturen. Sjukdomen visar sig alltså först hos vuxna djur (i genominfekterade besättningar finns även fall beskrivna hos yngre djur). Tidiga tecken utgörs av beteendestörningar, som till exempel oro, aggressivitet eller tics-rörelser. Djuren kan ha ett stirrande utseende och lyfter huvudet. I början är dessa symtom övergående och de uppträder med intervall på flera veckor eller i samband med stress. Klåda lokaliserad främst till bålens sidor, korset och övre delen av extremiteterna kan ses redan i detta stadium. Det finns dock djur som inte uppvisar tecken på klåda. Gången präglas av överkotning eller svag ataxi.

Dessa tidiga symtom är mycket diffusa och observeras inte alltid, speciellt när intervallet mellan ”anfallen” är långt.

Allt eftersom sjukdomen fortskrider tilltar symtomen. Hos djur som uppvisar klåda blir den alltmer uppenbar, ullen lossnar och självförvållade hudskador som lätt sekundärinfekteras uppstår. Massage eller andra stimuli kan utlösa karakteristiska nafsande rörelser med läpparna. Djuren blir allt svagare i bakdelen och ataktiska i sina rörelser. Höga frambenssteg eller andra onormala rörelsemönster förekommer, liksom övergående konvulsioner. Starka reaktioner kan utlösas av alla typer av förändringar i omgivningen. En lätt muskeltremor är vanlig när djuren är i vila, och darrningar kan ses i läpparna och huden runt mun och nos.

Djuren tappar kondition och magrar oftast av trots att aptiten är normal. Symtomens gradvisa utveckling pågår under 4-6 månader, även om enstaka fall kan försämras mycket snabbt och dö ett par dagar till någon vecka efter det att de första tecknen iakttagits. Feber föreligger inte i något stadium (djuret kan naturligtvis ha feber av annan etiologi så förekomst av feber utesluter inte sjukdomen). I slutskedet av sjukdomen är djuren mycket magra, oförmögna att resa sig och ligger till sist på sida med sträckta ben.

Sammanfattningsvis kännetecknas scrapie av långsamt tilltagande klåda, ataxi och avmagring. Symtombilden kan variera beroende på var hjärnskadorna lokaliserats. Utgången är alltid dödlig.

Atypisk scrapie Nor98

Den kliniska bilden vid Nor98 skiljer sig från scrapie. De vanligaste symptomen är bakdelsataxi, och avmagring. Fall som har visat beteendeförändringar, nervositet, hypermetri och tremor i huvudregionen finns också beskrivna. Flera av djuren har också varit symtomlösa. Klåda har inte setts hos djur med Nor98. Generellt sett så är drabbade djur äldre vid Nor98 än vid klassisk scrapie.

TSE-sjukdomarna orsakas av s.k. infektiösa prioner (prion = proteinaceous infectious particle). Man har inte kunnat finna något viralt DNA eller RNA i infekterat material, och virusliknande partiklar har aldrig kunnat påvisas med elektronmikroskop (EM). Prioner är proteiner som förekommer bland annat i cellmembran i nervvävnad. Den sjukliga formen av prion (PrPsc) har en annan sekundärstruktur än de normala, cellulära prionerna (PrPc).

Det onormala prionet tycks påverka de kroppsegna prionernas struktur och i en kedjereaktion förorsaka en övergång från normala prionproteiner till den sjukliga formen. De sjukliga prionproteinerna är extremt resistenta mot yttre påverkan och tolererar höga och låga temperaturer, uttorkning samt de flesta kemikalier inklusive formalin. Upphettning över 100 °C leder till viss reducering av materialets infektivitet, men inte ens vanlig autoklavering (121 °C) i en timme leder till fullständigt avdödande. Inom humanmedicinen rekommenderas autoklavering i 134–138 °C i 18 minuter för sterilisering av instrument i samband med Creutzfeldt-Jakobs sjukdom. I England rekommenderar man autoklavering i minst 134 °C under minst 18 minuter för BSE-agens. Formalinfixering tycks endast öka agens resistens mot värme.

För desinfektionsändamål (reduktion av mängden smittämne) kan till exempel nedsänkning i 1 mol NaOH i minst 1 timme i rumstemperatur tillämpas. Även 8 % natriumhypoklorit med minst 2 % fritt klor (motsvarar outspädd hushållsklorin) kan användas.

I dagsläget finns egentligen inga tester för att ställa diagnosen på levande djur (undersökning av tonsillbiopsier från får har dock i viss mån använts utomlands). Det material som är aktuellt för undersökning är material från CNS. De testmetoder som finns tillgängliga kan endast detektera sjukdomen i ett sent skede (det vill säga det går inte utifrån ett negativt resultat veta om ett djur har varit exponerat och befinner sig i början av inkubationsfasen eller inte).

Inom övervakningsprogrammet med provtagning av djur där det inte föreligger någon misstanke om TSE används så kallade snabbtest på material från CNS, det finns till exempel ELISA och Western Blot varianter. I ett första steg bryts de normala prionproteinerna ner och i nästa steg detekteras sjukligt förändrade prionproteiner. Metoderna tar några timmar. Positiva snabbtest måste alltid konfirmeras med ytterligare metoder. Exempel på konfirmerande metoder är analys av material från CNS med histopatologi, immunohistokemi och Western Blot. Histopatologiskt ses en karaktäristisk vakuolisering (spongiforma förändringar), oftast bilateralt och med en symmetrisk distribution. Immunohistokemisk infärgning av snitten påvisar deposition av prioner (vid förbehandling av snitten bryts de kroppsegna icke strukturförändrade prionerna ned). Elektronmikroskopiskt kan även speciella fibriller ses.

Vid fall av TSE hos får och get måste vidare diagnostik genomgöras för att fastställa om det rör sig om klassisk scrapie, atypisk scrapie eller BSE. Det finns olika metoder för det och ibland behövs även överföring av hjärnmaterial till möss och detta tar lång tid (år).

Provtagning TSE

Inom det aktiva övervakningsprogrammet, där det inte föreligger någon misstanke om TSE, tas material ut från hjärnstam och när det gäller får och get även från lillhjärna för undersökning med snabbtest.

Eftersom diagnostiken fortlöpande utvecklas är det angeläget att SVA alltid kontaktas för att få aktuell information om provtagning och undersökningsmaterial. Vid klinisk misstanke ska djuret skickas helt till SVA där hela hjärnan tas ut för undersökning.

För påvisande av prioner med snabbtest tas prov från hjärnstammen och lillhjärnan.

Instruktion för att ta ut hjärnstam och lillhjärna från får och get Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

• Ektoparasiter (loppor, löss och skabb)
• Maedi/visna
• Aujeszkys sjukdom
• Louping-ill
• Fästingburna encefaliter
• Fokal symmetrisk encefalomalaci (FSE)

Aujeszkys sjukdom

Smittämnet vid klassisk scrapie tycks hos möss, och troligen också hos får, ha en initial predilektion för lymfocytär vävnad, främst mjälte. Här förökas agens, och sprids sedan på okänt sätt till nervvävnad. Replikation där sker först i förlängda märgen, och senare i själva hjärnans basala delar. Utvecklandet av kliniska symtom är beroende av koncentrationen av agens i nervvävnaden, vilket i sin tur tycks beroende av infektionsport och infektionsdos.

Vid obduktion av djur med klassisk scrapie ses makroskopiskt endast hudskador och avmagring. Histologiskt ses bilateralt symmetriskt utbredd, fokal, spongiform encefalomalaci i mitthjärnans basala delar och i förlängda märgen, med vakuoliserade neuroner omgivna av frisk vävnad som mest utmärkande tecken. Ansamlingar av förändrade prionproteiner kan också påvisas med immunohistokemiska metoder. Förändrade prionproteiner har påvisats i stora delar av kroppen, inklusive muskulatur, blod, njure, spottkörtlar och med utvecklandet av känsligare diagnostik som kan detektera lägre koncentrationer påvisas det i allt fler delar.

Atypisk scrapie Nor98

Vid atypisk scrapie har förändrade prionproteiner påvisats i vävnad från CNS, men även i perifiera vävnader i kroppen. Distributionen av prionerna och vakuolisering i CNS skiljer sig från klassisk scrapie.

Klassisk scrapie

Vad gäller klassisk scrapie är alla smittvägar ännu inte helt klarlagda. Mycket talar för att djuren vanligen infekteras av klassisk scrapie tidigt i livet. Överföring från tacka till lamm (och get till killing) pre- eller postnatalt anses vara den främsta överföringsvägen. Fosterhinnor och lockieflöden har visats innehålla rikligt med smittämnen. Vid lamningen kan agens spridas i miljön och därigenom direkt eller indirekt till andra får, miljösmitta kan kvarstå under lång tid. Den vanligaste naturliga infektionsvägen är troligen peroral. Experimentellt har sjukdomen också kunnat överföras via konjunktiva samt med intraperitoneal och intracerebral injektion. Hos det infekterade djuret förekommer smittämnet främst i hjärna, förlängda märgen och lymfoida organ som t.ex. mjälte, men med känsligare diagnostiska metoder har smittämnet kunnat konstateras även i andra delar av kroppen, om än i lägre koncentration. Till exempel har förändrade prionproteiner påvisats i njure och spottkörtlar och det finns teorier om att urin och saliv också skulle kunna spela en roll i smittspridningen. Förändrade prioner har även påvisats i mjölk.

Sjukdomens långa inkubationstid gör som nämnts att kliniska fall främst förekommer på vuxna djur. Det är mycket ovanligt med fall hos yngre djur. Varken humoralt eller cellulärt immunsvar har kunnat påvisas.

Genetiska faktorer (skillnader i den gen som kodar för det normala prionproteinet) hos värddjuret spelar roll för sjukdomsutveckling och epidemiologin. Vissa genotyper är mer motståndskraftiga än andra. Huruvida genetiskt resistenta djur kan bära och sprida smittämne, trots att klinisk sjukdom inte utvecklas, är inte säkert fastställt. Avelsprogram där man avlat på motståndskraftiga djur har i vissa länder med stora scrapie-problem använts som ett sätt att bekämpa sjukdomen.

Atypisk scrapie Nor98

Vad gäller atypisk scrapie Nor98 finns det flera faktorer som tyder på att det kanske inte rör sig om en smittsam sjukdom utan en spontant uppträdande eller åldersrelaterad sådan. Vid sammanställning av övervakningsdata från flera olika europeiska länder har framkommit att prevalensen är väldigt homogen i olika länder, där det är stora skillnader i förekomst av klassisk scrapie.

I majoriteten av fallen har endast enstaka fall av Nor98 konstaterats i drabbade besättningar. Det har också visats att prevalensen i flockar som har haft ett konstaterat fall av atypisk scrapie inte är högre än resten av populationen. Vid en smittsam sjukdom skulle man istället förvänta sig en ansamling av fall i flockar med ett konstaterat fall, något man också ser vid klassisk scrapie.

De här mönstren stödjer hypotesen om att det inte rör sig om en smittsam sjukdom. Det kan ännu inte helt uteslutas att atypisk scrapie Nor98 är smittsamt, men om det är det så pekar det mesta på att det i så fall är låggradigt smittsamt.

Klassisk scrapie smittar från tacka till lamm och mellan djur i en besättning och smitta kan finnas kvar länge i stallar och på beten. Detta i kombination med en lång inkubationstid och avsaknad av metoder för påvisande av djur som är i ett inkubationsskede (försök har gjorts med diagnostik på tonsillbiopsier, men det är en omständlig och inte helt säker metod) gör att klassisk scrapie är mycket svår att utrota.

I områden där den tidigare inte förekommit kan det vara aktuellt att slå ut hela den aktuella besättningen samt eventuella kontaktbesättningar i kombination med att sanera djurstallar och under flera års tid inte hålla djur på samma beten. Olika program baserade på selektiv utslaktning har därför prövats i olika länder. Misstänkta fall slås ut och undersöks. Vid bekräftad diagnos kan hela djurets ”blodslinje” slås ut, alternativt (men mindre effektivt) endast en aktuell tackas avkommor. Detta kombineras med restriktioner för försäljning av kvarvarande djur, kliniska kontroller samt med att kontakter mellan tackor vid lamning och med placenta/lockieflöden minimeras. Lamningsboxar bör inte användas och det område där tackorna går vid lamning bör ändras årligen. Med dessa metoder kan sjukdomen troligen begränsas om än inte utrotas.

Det har länge varit känt att får med en viss genotyp (arvsanlag) har hög motståndskraft mot scrapie, medan får med andra genotyper har betydligt sämre motståndskraft. Bekämpning av klassisk scrapie genom avelsurval för sjukdomsresistens är den metod som till exempel England och Holland valt sedan en tid tillbaka. Möjligheten att djur som visar klinisk resistens ändå är mottagliga måste beaktas. Nor98 verkar dessutom följa ett annat mönster än vanlig scrapie och fall har förekommit hos djur som anses relativt resistenta mot klassisk scrapie.

Inom EU ställs sedan 2003 krav på att besättningar med konstaterade fall av klassisk scrapie ska avlivas, dock finns möjlighet att spara de genetiskt resistenta djuren. Ny lagstiftning som infördes 2007 separerade klassisk och atypisk scrapie. Djuren behöver inte avlivas men besättningen omfattas av restriktioner och krav på ökad TSE-övervakning (vid slakt eller då djuren dör) för att samla kunskap om dessa sjukdomar. Reglerna är i skrivande stund under omarbetning. Detaljer finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati med ändringar.

Det finns inga indikationer på att scrapie skulle kunna överföras till människa.

Till skillnad från BSE har scrapie en mycket lång historik och beskrevs redan på 1750-talet i England. 1982 föreslog Stanley Prusiner att orsaken till scrapie var prioner - proteinaceous infectious particles.

Klassisk scrapie har rapporterats från ett flertal europeiska länder och i vissa länder är sjukdomen ett stort problem för fårnäringen. I Sverige rapporterades 1986 två fall från samma besättning. Alla djur i besättningen avlivades. Smittvägar vid detta utbrott har inte kunnat klarläggas. Klassisk scrapie har också rapporterats från Asien, Afrika och Amerika. Australien och Nya Zeeland har vid enstaka tillfällen haft utbrott i samband med import av djur. Snabb diagnos och omedelbar utslaktning har därvid lett till sjukdomens utrotande, och dessa länder hör till de få som anses fria från scrapie.

Atypisk scrapie Nor98 upptäcktes först i Norge 1998. Under 2003 påvisades de första fallen av Nor98 i Sverige. Fall har sedermera även konstaterats i ett flertal andra europeiska länder och även i USA, Kanada och på får från Nya Zeeland. Epidemiologiska studier i Europa har funnit att prevalensen är väldigt lik i olika länder, en mönster som inte alls ses vid klassisk scrapie där man ser stora skillnader i prevalens mellan olika länder.