Vesikulär stomatit

Sjukdomen drabbar främst nöt, häst och svin. Får och get är relativt resistenta, men kan infekteras experimentellt. Människa kan infekteras men får då oftast lindriga symtom som påminner om influensa. Fall på människa rör sig vanligen om laboratoriesmitta. Det är svårt att återisolera viruset från en smittad människa. Även vilda djur såsom hjort, tvättbjörn, apa, fladdermus och vilda gnagare kan smittas.

Inkubationstid: 2–8 dagar.
Inkubationstiden är i snitt 2–5 dagar och förloppet är vanligen kort. Mortaliteten är mycket låg. Djuren får feber och hos nöt ses tunnväggiga blåsor i munslemhinna, klövrand, interdigitalt och/eller vid spenöppningarna. Alla djur får inte alla lesioner och inom en besättning ses oftast en dominerande lokalisation, till exempel bara munhåla, bara klövar eller bara spenar. Hästar får framförallt lesioner i munhålan, medan svin kan få både i munhåla och på klövar. Hos svin är vanligen hälta det första sjukdomstecknet.
Blåsorna kan konfluera, brista och lämna erosioner. Lesionerna läker vanligen av inom 10 dagar, såvida inte sekundära infektioner tillstöter. Om blåsorna sitter i munnen ses matvägran och salivering. Klövlesioner ger hälta och spenlesioner ger sänkt mjölkproduktion och ibland mastiter.
Många gånger uppträder infektionen endast subkliniskt hos husdjur. Symtomen tycks ofta tydligare hos djur som går ute på bete än hos dem som står inne på stall.

Observera att den enda kliniska skillnaden från mul- och klövsjuka i ett tidigt stadium är att även hästar drabbas. Misstänkta fall hos klövbärande djur skall därför betraktas som mul- och klövsjuka tills motsatsen bevisats!

Vesikulär stomatitvirus tillhör genus Vesiculovirus inom familjen Rhabdoviridae. Det delas upp i fyra typer: New Jersey, Alagoas, Cocal och Indiana. New Jersey är vanligast förekommande. Viruset korsreagerar i serologiska tester med andra vesikulovirus. Vesikulär stomatitvirus kan överleva långa perioder i kyla, men avdödas med formalin eller upphettning.

Eftersom diagnostiken fortlöpande utvecklas är det angeläget att SVA alltid kontaktas för att få aktuell information om provtagning och undersökningsmaterial.

Eftersom mul- och klövsjuka är en differentialdiagnos, testar man vid klinisk misstanke alltid även för detta virus. Antikroppar i serum mot vesikulär stomatitvirus kan identifieras med komplementbindningstest och virus kan isoleras från färskt blåsmaterial och blåsinnehåll.

Infektionsporten är troligen skadad hud eller slemhinna. Virus tycks ha affinitet till stratum spinosum, att döma av lesionernas lokalisation och utseende.

Makroskopiskt ses blåsor på nämnda ställen. Mikroskopiska förändringar är vanligen ospecifika.

Epidemiologin är inte fullständigt klarlagd trots intensiva studier. Virus tycks förekomma endemiskt i låglänta, tropiska och subtropiska skogsområden, savannområden och längs floddalar, men man har inte lyckats påvisa någon persistens av viruset mellan de utbrott som förekommer. Viruset har kunnat isoleras från flugor, myggor och moskiter (Phlebotomus, Aedes), men detta är relativt sällsynt. I endemiska områden förekommer troligen en smittcykel mellan insekter och små däggdjur. Vissa forskare påstår dock att däggdjuren inte får tillräckligt höggradig viremi för att bitande insekter ska kunna fungera som effektiva smittspridare.

Epizootier på husdjur förekommer med oregelbundna intervall, med flera års mellanrum. Det vanligaste är att de uppträder under somrarna och avstannar när frosten sätter in, vilket antyder att en insektsvektor skulle vara inblandad. Dock hade man i USA utbrott under 1982 och 1983 som fortlöpte även under vintern. Under vissa utbrott har man dessutom inte lyckats påvisa virus hos några insekter. Man diskuterar också huruvida viruset kan överleva på växter tillräckligt länge för att spridas vidare från dessa. Dessutom tros flugor och andra insekter kunna fungera som mekaniska vektorer genom att de dras till blåsor och sekret på infekterade djur. I mjölkbesättningar med spenlesioner kan infektionen också spridas via mjölkmaskiner och mjölkare.

Andelen insjuknade djur varierar avsevärt mellan utbrotten. Ibland gör utbrotten oväntade geografiska hopp som inte kan relateras till förflyttning av djur.

Eftersom kunskapen om epidemiologi och reservoarer är så bristfällig är det oerhört svårt att upprätta bekämpningsprogram. Begränsande av möjligheterna till smittspridning och försök med vacciner har gjorts. Vaccination ger dock endast kortvarig immunitet, som dessutom är serotypspecifik, vilket bidragit till varierande framgång med dessa försök.

Människa kan infekteras men får då oftast lindriga symtom som påminner om influensa. Fall på människa rör sig vanligen om laboratoriesmitta. Det är svårt att återisolera viruset från en smittad människa.

Vesikulär stomatit är i princip begränsad till Nord-, Central- och Sydamerika. Sjukdomen påvisades dock i Frankrike 1915 och 1917 och i Sydafrika 1886 och 1887.