Klinisk bild

INKUBATIONSTID: 10 dagar–6 månader.

Inkubationstiden för olika djurslag varierar och påverkas även av faktorer som virusstam, virusmängd, platsen för bettet (generellt gäller att ju närmare huvudet, desto kortare inkubationstid) samt omfattningen av sensorisk innervation på infektionsplatsen. Inkubationstiden är vanligen 4–8 veckor, men kan vara så kort som tio dagar eller så lång som 6 månader eller längre. När symtomen debuterat avlider djuret oftast inom tio dagar.

Den kliniska bilden varierar något med djurslag, men beteendestörningar är det främsta symtomet. Vilda djur förlorar sin skygghet, medan tama djur blir skygga och/eller aggressiva.

Hund

Under prodromalstadiet som varar 2–3 dagar, men som ofta förbises hos hunden, sker en plötslig förändring av hundens temperament. Djur som normalt är vänliga mot människor blir plötsligt bitska och osäkra medan skygga hundar blir tillgivna.

Prodromalstadiet följs endera av furiös eller paralytisk (”dumb”) form av rabies, som även kan uppträda omväxlande hos samma individ. Båda formerna leder till döden inom 3–7 dagar efter slutet av prodromala stadiet. I den furiösa formen blir hunden vanligen rastlös, ligger eller sitter sällan ner och om den stängs inne förflyttar den sig rastlöst. Pupillerna är dilaterade, korneareflexerna ofta förlorade, djuret uppträder mycket försiktigt, har en aggressiv blick och biter på imaginära föremål. En förändring inträder i röstläget som ofta karaktäriseras av ett hest ylande. Under vissa perioder synes hunden besitta abnorm styrka och okänslighet för smärta. Om hunden inte hålls infångad eller bunden kan den springa långa sträckor och anfalla allt som kommer i dess väg. Aptiten blir vidare pervers och djuren kan äta stenar, stickor etc.

Det furiösa stadiet avtar efter 1–4 dagar och ersätts snabbt av konvulsioner och förlamningar. Vid  paralytisk rabies förblir hundarna tysta, är inte lättretade och biter endast när de provoceras. Hunden är slö och gömmer sig ofta. Förlamning förekommer av bakbenens muskler. Ett karaktäristiskt sent tecken är käkförlamning. Tungan är också paralyserad och hänger utanför munnen och saliven droppar. Hunden är oförmögen att äta. Den är också oförmögen att lapa/dricka vatten även om den försöker. I motsats till human rabies är hydrofobi/vattuskräck ett sällsynt symtom hos hundar och andra djur. Förlamningarna ökar under sjukdomsperioden och döden inträder efter några dagar vanligen genom en förlamning av andningsmuskulaturen.

Katt

De kliniska symtomen liknar dem hos hund, men den furiösa formen är vanligare.Det prodromala stadiet varar sällan mer än 24 timmar.
Det furiösa stadiet varar 1–4 dagar. Rabiata katter drar sig ofta tillbaka, gömmer sig och anfaller folk och andra djur som närmar sig.

Häst

Perioder med markerade excitationer och aggressivitet alternerar med perioder av relativt lugn. Under de excitativa perioderna blir hästarna rastlösa, stampar och skrapar med hovarna, rör öronen, drar läpparna bakåt, gnäggar kontinuerligt och saliverar rikligt.

Djuren kan uppvisa uttalade brunstsymtom. Hästarna visar ofta sina tänder som om de upplevde stor smärta och visar också tecken på akut kolik. De kan reagera med kraftig ilska mot varje tänkbart hot. De kan bita eller sparka andra djur eller rörliga föremål. De biter eller skrubbar sig ofta mot infektionsporten för smittämnet.

Allteftersom paralys utvecklas faller hästarna omkull vid upprepade tillfällen och ligger slutligen ned medan de utför travrörelser. För dessa djur föreligger svårighet att svälja. I några fall saknas den excitatoriska fasen. På dessa djur ses ofta symtom på sväljningssvårigheter, mållösa vandringar och en snabbt utvecklad allmän paralys.

Nötkreatur

Initialt ses en depression och en minskad mjölkproduktion. Förlamningar i svalgmuskulaturen med tandgnissling och hypersalivation är vanliga symtom som kan leda till den felaktiga diagnosen “förstoppning i matstrupen”. Nötkreatur råmar ofta med ett lågt röstläge. En ökad sexuell aktivitet är vanlig. Några djur utvecklar en mer furiös sjukdomsform och kan attackera andra djur och föremål. De sparkar och stångar men biter sällan. Andra djur uppvisar mindre excitatoriska symtom. Allteftersom paralys utvecklas kotar djuren över när de går, snubblar och faller ofta. Slutligen är de oförmögna att resa sig, förlorar medvetandet och dör.

Får

Åtskilliga nästan likartade fall förekommer ofta i en flock som resultat av en attack av ett rabiessjukt rovdjur. Det föreligger en excitatorisk period under vilken fåren rör sig rastlöst, saliverar, gnisslar tänder, vrider läpparna och svänger med tungan, drar och biter i pälsen och stångar aggressivt mot andra får och föremål. Baggar uppvisar en ökad sexuell aktivitet. Vissa djur kan förbli tysta medan andra bräker onormalt. Excitationsstadiet åtföljs av en depression med ökad svaghet, förlamning och oförmåga att gå. Fåren dör oftast inom några dygn efter de kliniska symtomens debut.

Gris

Angripna grisar brukar stå skakande på en mörk plats men kan rusa fram och bita om de provoceras. De kan skrapa och bita på infektionsporten. Djuren har ett djupt, onormalt grymtande och pervers aptit är vanlig. Perioder med intensiv aktivitet kan växla med perioder då djuren inte kan resa sig. Suggor kan äta upp smågrisar. Till slut observeras en ökad slöhet, ataxi och förlamning.

Räv

Både paralytisk och furiös form förekommer. Avmagring och agitation samt ett typiskt onormalt läte är vanligt. Normal rädsla för människor och andra djur är ofta försvunnen. Rävar kan gå fram och kela eller bita på passerande människor, djur och även fordon. Allteftersom sjukdomen utvecklas blir djurens beteende alltmer abnormt och de utvecklar ett ataktiskt rörelseschema. När förlamningen progredierar faller de omkull och kan inte resa sig.

Fladdermöss

Kunskapen om symtom på fladdermöss är inte stor, men i en studie i Nederländerna visade infekterade fladdermöss symtom som oförmåga att flyga, viktförlust, stark aggressivitet samt överkänslighet för högfrekventa ljud. Då djuren har utsatts för dessa ljud har de svarat med högljutt skrikande samt ett okontrollerat flaxande med vingarna.

Övriga frilevande djur

Den kliniska bilden varierar. Ett mycket vanligt symtom är att den normala skyggheten och rädslan för människor och andra djur upphör. Detta gör djuren särskilt farliga för barn och människor som felaktigt kan få intryck att djuren är vänligt sinnade. I övrigt uppvisar djuren ett onormalt beteende och beträffande mårdhundar som är nattdjur förekommer ofta att dessa under sjukdomsperioden är i rörelse även under dygnets ljusa perioder.

Människa

Läs mer på Folkhälsomyndighetens hemsida.

Comments are closed.