Provtagning och diagnostik

Eftersom diagnostiken fortlöpande utvecklas är det angeläget att SVA alltid kontaktas för att få aktuell information om provtagning och undersökningsmaterial.

Diagnosen av det enskilda kliniska fallet kan i regel ställas med ledning av anamnes, symtom och obduktionsbild även om det måste konfirmeras med laboratorieundersökningar. Utbudet av diagnostiska metoder internationellt är stort. Varje metod har dock sina svagheter och ofta ett begränsat användningsområde. Behovet av säkra metoder för detektion av kliniskt friska bärare är stort och flera nya metoder är under utveckling.

Bakteriologisk odling

Odling är en värdefull metod för diagnostik av kliniska fall och i begränsad utsträckning även av bärardjur. Den långa odlingstiden i kombination med att infekterade djur inte alltid utsöndrar bakterier är en allvarlig nackdel. Faecesprov kan först undersökas mikroskopiskt avseende förekomst av syrafasta stavar. De syrafasta stavar som ses i ett positivt prov kan inte med säkerhet skiljas från andra mykobakterier och avsaknad av syrafasta stavar är inget säkert kriterium för att avfärda paratuberkulos.

Mikroskopering och odling från rektumbiopsier görs också men då långt ifrån alla fall har förändringar i denna del av tarmen är inte heller detta säkert. Bäst resultat rapporteras för odling i kombination med histopatologi från ileocekallymfknuta uttagen genom laparatomi. Denna metod är dock uppenbart opraktisk vad gäller undersökning av ett flertal djur. I Sverige används odling från träckprov på levande djur och från tarm- tarmlymfknuta och tarminnehåll på döda djur som bas för diagnostiken. Det frivilliga svenska kontrollprogrammet för köttdjur baseras på årliga träckprovsodlingar. Odling utförs på alla nötkreatur och får som obduceras inom obduktionsanslaget.

Johnintester

Liksom vid tuberkulosdiagnostik kan man även för paratuberkulos utföra en intrakutantest med cellväggsextrakt från i detta fall M. paratuberculosis, s.k. johnin. Tillförlitigheten för denna test är dock väsentligt sämre än för tuberkulintesten.

Serologiska tester

Serologiska metoder inkluderar komplementfixering, agar-gel immunodiffusion och ELISA. Dessa metoder används ibland, men känsligheten är låg, främst på grund av att infektionen inte primärt ger upphov till antikroppsproduktion. Falskt positiva resultat är dessutom vanliga, eftersom fullständig korsreaktion med M. avium föreligger och inget antigen som särskiljer dessa två bakteriearter ännu kunnat identifieras. Internationellt har man alltmer frångått serologi som bas för kontrollprogram avseende paratuberkulos.

Gamma-interferon

Gamma-interferon tester mäter lymfocyternas proliferativa svar på antigenet. De anses känsligare än serologi, men är ofullständigt utvärderade och går ofta bara att använda då transport till laboratoriet kan ske inom några timmarligger nära gården, eftersom blodprovet måste vara helt färskt för att diagnostiken ska fungera.

DNA-baserade tekniker

Diagnostik med PCR, för att påvisa virusgenom, används för identifiering av misstänkta kolonier vid odling, samt direkt på vissa provmaterial. Dock är även här sensitiviteten avseende infekterade djur som inte har utvecklat kliniska symptom låg, eftersom bakterierna utsöndras intermittent och vanligen förekommer i låg koncentration i provmaterialet och deras cellvägg gör att speciella metoder för DNA-preparation måste användas. Det vanligaste provmaterialet (träck) innehåller dessutom substanser som hämmar PCR-reaktionen. De PCR-system som tagits fram under senare år ger en känslighet som motsvarar, eller ibland överstiger, odling. Problematiken att identifiera subkliniska bärare kvarstår dock.

Epizootihandboken (SJV) Kap 18 Provtagning, provtransport och epizootiutrustning

Comments are closed.