Populärvetenskaplig sammanfattning

horsehorsehorsehorsehorsehorse

Mul- och klövsjuka förekommer i delar av Asien, Afrika, Mellanöstern och Sydamerika. Europa, Australien, Nya Zeeland, Japan, Central- och Nordamerika och Stillahavsöarna klassas som fria regioner.

Symtomen varierar något mellan djurslagen framför allt i hur kraftiga symtomen är och blåsornas vanligaste placering.

Nötkreatur får feber och slutar att äta och producera mjölk. Inom ett dygn från symtomens början utvecklas smärtande blåsor i munslemhinna, i klövrand och mellan klövarna samt ibland på spenarna. Sjukdomsförändringarna gör att djuren kan salivera rikligt, vägra äta och bli halta.

Hos gris är symtomen lite otydligare men består av feber, matvägran och hälta på grund av blåsbildning främst i klövregionen.

Får och getter får mycket diffusa symtom och vanligen är hälta det enda som ses. Förändringar i klövrand och klövspalt kan ses men ofta krävs det en mycket noggrann undersökning för att upptäcka dessa. 

Blåsorna är till en början små, men växer snabbt och kan smälta samman i större ytor. De är vitaktiga och innehåller en halmfärgad vätska. Då blåsorna brister inom något dygn ses rödaktiga erosioner/ulcera omgivna av nekrotisk slemhinna. De kan då vara svåra att skilja från erosioner av annan orsak. Utifrån skadornas utseende kan dessa åldersbestämmas vilket är viktigt vid smittspårning. Det är ovanligt att vuxna djur dör till följd av mul-och klövsjuka men dödligheten hos unga djur kan vara hög.

Mul- och klövsjuka orsakas av ett Picornavirus och är oerhört smittsamt. Viruset smittar lätt vid direktkontakt mellan djur och även indirekt via till exempel transportfordon, redskap och människor som fått viruset på kläderna. När vissa väderförhållanden råder kan viruset spridas med vinden flera kilometer över land och ännu längre avstånd över vatten.

Infekterade djur utsöndrar virus via utandningsluften och i alla typer av exkret och sekret. Virusutsöndringen kan börja redan innan djuret visar symtom och nötkreatur kan bli bärare av viruset efter tillfrisknandet. Kött och andra produkter från infekterade djur kan innehålla smittämnet och möjliggöra spridning över långa avstånd.

Vid misstanke om mul-och klövsjuka ska djurgrupper inspekteras på avstånd, gärna i rörelse för att identifiera djur som haltar eller saliverar. Därefter är det viktigt att göra en noggrann klinisk undersökning av alla djur för att identifiera djur med blåsor och ta prover från dessa. Undersökningen ska också syfta till att åldersbestämma lesioner hos djur med äldst förändringar för att fastställa tidsperioden för smittintroduktion och riskperioden för smittspridning. Mul- och klövsjuka kan inte skiljas kliniskt från övriga vesikulära sjukdomar och ska alltid misstänkas vid tillstånd med blåsbildningar. För att påvisa virus eller virusantigen tar man prover från blåsinnehåll, blåsvägg och/eller blodprov. Antikroppsundersökning kan vara värdefullt för att hitta djur som är i ett senare stadium i sjukdomen eller har tillfrisknat.

Mul- och klövsjuka lyder under epizootilagen. Om man misstänker att ett djur drabbats av sjukdomen måste man genast tillkalla veterinär. Till dess att en veterinär tar sig an fallet måste man själv göra allt man kan för att förhindra smittspridning. Detta innebär att ta in det misstänkt smittade djuret och alla andra djur i samma flock samt stänga dörrar och fönster. Inga personfordon eller något djur får lämna anläggningen förrän en veterinär tagit över fallet. I veterinära författningshandboken kan du läsa mer om den lagstiftning som gäller vid epizootisjukdomar.


Comments are closed.